Sida 342
Schleswig-Holstein ...
underrättade om tronskiftet, undanrödja de misstankar, som uppstått med anledning af den bremenska tvisten. 1656 blef han fullmäktig i Brandenburg, s. å. krigspresident, 1657 riksråd och 1660 president i wismarska tribunalet. Sistnämnda år deltog han först som svensk fullmäktig i fredsslutet i Oliva och skickades sedan som ambassadör till Polen, men drunknade på vägen dit, mellan Elfsnabben och Landsort. Han skildras som en häftig, våldsam och opålitlig person.
2. Schlippenbach, Volmar Anton von, fältherre, den förres kusins sonson, född omkr. 1650, deltog som kapten i Karl XI:s danska krig och tjente sedan som major i Pommern och Preussen. Efter återkomsten till Livland, der han hade sina gods, utnämndes han till landtråd och 1688 till öfverstelöjtnant vid ett regemente i Riga. 1692 blef han af de missnöjde livländske herrarna invald i det utskott af »residerande», hvilket tillsattes på förslag af Patkul, men redan 1693 transporterades han till ett regemente i Stockholm, möjligen på egen begäran, för att undvika vidare inblandning i de missnöjdes förehafvanden. Derefter blef han »svensk till hjerta och sinnelag». När efter Karl XII:s tronbestigning Livland åter blifvit krigsskådeplats, uppsatte S. ett dragonregemente och vann sedan som öfverste i spetsen för detta åtskilliga lagrar. När hufvudhären under konungen bröt upp från Dorpat till Riga, qvarlemnades han till den livländska gränsens försvar, som befälhafvare öfver en regulier armé på 3 à 4 tusen man och öfver hela den livländska landtmilisen. D. 5 Sept. 1701 vann han vid Rauge öfver den ryska generalen Sjeremetiev en seger, som i betydenhet anses kunna mäta sig med segern vid Düna, fastän mindre omtalad än denna. Dermed var Livland för den gången räddadt. S. utnämndes till generalmajor. Sedermera slagen af den öfvermäktige fienden först vid Erastfehr, d. 30 Dec, 1701, och derefter vid Sagnitz, d. 19 Juli 1702, måste han 1703 skicka sina bästa trupper att förstärka Lewenhaupts här i Kurland och blef derigenom ännu mera satt ur stånd att på ett eftertryckligt sätt upprätthålla försvaret. 1704 föllo både Narva och Dorpat i ryssarnas händer, utan att detta kunde hindras af S., hvilken s. å. utnämndes till vice guvernör i Reval och sålunda äfven blef Estlands egentlige styresman. 1708, när Lewenhaupt bröt in i Ryssland, följde S. med i spetsen för sitt regemente. I slaget vid Poltava, der han förde befälet öfver rytteriet på högra flygeln, blef han tillfångatagen af ryssarna. Bemött af tsaren med stor utmärkelse, öfvergick han 1715 i rysk tjenst, sedan svenskarnas motgångar gjort sannolikt, att Livland ej skulle komma tillbaka under svenskt välde. Hvad han derefter uträttade är ej bevaradt i historien. Han lär hafva aflidit i Moskva i Dec. 1739. S. vann ett allt annat än populärt namn och gjorde sig bland sin omgifning vida mera fruktad än älskad. »Under militärrutinens lugn fanns hos honom gömd en nervös häftighet, som under olyckstiden bröt ut och satte honom i harnesk mot flere af de maktegande.» Man beskyllde honom ock för att ej allenast framdraga och gynna sina slägtingar, utan ock att redan före sitt tillfångatagande hafva tänkt på att öfvergå i rysk tjenst. Man torde likväl ej med skäl kunna på honom hvälfva hela ansvaret för det livländska försvarskrigets olyckliga utgång.
Schloss-Chemnitz. Se Chemnitz.
Schlosser, Johann Georg, tysk skriftställare, född 1739 i Frankfurt a. M., var Göthes ungdomsvän och gift med dennes syster. Utnämnd till geheimeråd och direktor för hofdomstolen i Karlsruhe 1790, tog han afsked 1798. Död som syndikus i sin födelsestad 1799. Jämte Göthe, Merck m. fl. grundade S. 1771 »Gelehrte anzeigen». För öfrigt utgaf han Kleine schriften (1779--94; 6 bd), Seuthes, oder der monarch (1788), öfversättningar från grekiskan m. m.
Schlosser, Friedrich Christoph, tysk historieskrifvare, född d. 17 Nov. 1776 i Jever, blef 1793 student i Göttingen, studerade företrädesvis teologi och filosofi samt vikarierade någon tid för en prest, var derefter informator, utnämndes 1808 till konrektor vid skolan i Jever, men nedlade denna befattning redan 1809 och slog sig ned i Frankfurt am Main. 1812 blef han professor vid ett derstädes upprättadt lyceum och 1814 stadsbibliotekarie samt kallades 1817 till professor i Heidelberg. Der lefde han sedermera till sin död, d. 23 Sept. 1861, under senare delen af sitt lif titulärt geheimeråd. S. utgaf åtskilliga större historiska arbeten af framstående värde: Weltgeschichte in zusammenhängender erzählung (9 bd, 1817--24; 2:dra uppl. 1839--41), Geschichte des 18:ten jahrhunderts (2 bd, 1823; 5:te uppl., 8 bd, under titeln »Geschichte des 18:ten und 19:ten jahrh. bis zum sturze des französischen kaiserreichs», 1864--66; »Adertonde århundradets historia», 1827), som vann stort bifall för sin kritiska skärpa och sin karakteristik af historiska personligheter, Universalhistorische übersicht der geschichte der alten welt und ihrer kultur (3 bd, 1826--34) samt Zur beurtheilung Napoleons und seiner neuesten tadler und lobredner (3 bd, 1832--35). Med Kriegk som medarbetare författade han dessutom ett omfattande populärt historiskt verk, Weltgeschichte für das deutsche volk (19 bd, 1842--54, 4:de uppl. utg. af E. F. O. Jäger och Fr. Wolff, 18 bd, 1884--87; »Verldshistoria». 1857--63), hvilken erhållit stor spridning och vunnit mycket erkännande. Bland hans smärre skrifter märkes särskildt Dante (1855). S. utmärker sig som häfdatecknare mindre genom formens skönhet, och »det vetenskapliga innehållet i hans verk står vida tillbaka för den moraliserande tendensen». Men hans framställning är opartisk, hans behandling af kulturfrågor särdeles omsorgsfull, hans beläsenhet omfattande. På den politiska åskådningen hos samtidens bildade medelklass utöfvade han stort inflytande genom den frisinnade uppfattning, den osminkade sanningskärlek och det sedliga allvar, hvarmed han bedömer personer och förhållanden. Jfr Gervinus,
Källa: Project Runeberg ·
