Sida 358
Schopenhauer ...
Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt (3 del., 1844--49; 2:dra uppl. 1851--58; 1:sta d. 3:dje uppl. 1872 af P. Humbla), Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilprocess (1853) och Juridisk chrestomathie, till begagnande vid föreläsningar (1856).
Schrieck [skrik], Otho Marseus van, holländsk stillebensmålare, född 1619 l.1620 i Nijmegen, död 1678 i Amsterdam, der han bosatt sig efter resor i Frankrike, Italien och England. Han målade företrädesvis på marken växande plantor, bland hvilka ormar slingra sig, och kring hvilka fjärilar fladdra. Taflor af honom träffas i Sveriges Nationalmuseum, i Uffizierna i Florens, i museerna i Amsterdam, Schwerin, Dresden o. s. v. O. G-g.
Schroderus, Ericus, skriftställare, boktryckare, född sannolikt på 1570-talet, blef 1604 skolrektor i Nyköping, förordnades 1612 att vara korrektor på konungens och kronans tryck i Stockholm samt att öfversatta förefallande saker, var slottssekreterare då han 1619 tillika blef husgerådsskrifvare i Stockholms slott, fick 1630 privilegium på eget tryckeri och mot eftertryck samt förordnades samtidigt att vara inspektor (censor) öfver allt Stockholmstryck. S. författade sjelf åtskilliga skrifter i allehanda ämnen, men är märkligast som öfversättare af en mängd utländska arbeten, genom hvilkas offentliggörande han utöfvade ett betydligt inflytande på den samtida bildningen i Sverige. Död 1647 i Nyköping, dit han flyttat 1645. S. var yngre broder till Johan Skytte.
Schrothska (diet-) kuren, ungefär motsvarande fransmännes diète sèche, torr diet, en af den schlesiske bonden Johann Schroth (död 1856) uppfunnen läkemetod, som på sin tid lockade en stor mängd patienter af alla stånd till hans anstalt Lindewiese. Kuren, som öfverdrifvet lofprisats i en ofantligt spridd bok af apotekaren M. Kypke, består hufvudsakligen i vegetabilisk torr föda och våta inpackningar under nätterna, med den största möjliga inskränkning af dryck och alla våta födoämnen. Ändamålet med kuren uppgifves vara att framkalla en feber (»heilfieber») och underhålla denna på en lagom höjd, tills det kroniska lidandet blifvit förvandladt till akut. Hjertklappning, torr tunga, olidlig törst, sömnlöshet måste patienten tåligt fördraga till kurens slut. Efter 6--8 veckor tillätes en »paus» på ett par veckor, hvarunder en rikligare blandad föda jämte dryck tillätes. Fullständig helsa utlofvas åt alla, som hålla ut med kuren; dock medgifves 6 månaders hvila, om icke kuren uträttat något på 18 månader. Vetenskaplig pröfning af metoden har visat, att den kan betraktas som en inanitions- eller svältkur, genom hvilken kroppsvigten aftager, blodets serum och urinen minskas, exsudaten resorberas och hela organismen torde undergå en viss om- och nybildningsprocess. Ofta framkallas en remitterande feber. Kuren kan således i somliga fall vara nyttig, men den är farlig och behöfver väl öfvervakas af läkare. F. B.
Schröckh, Johann Matthias, tysk kyrkohistoriker, född 1733 i Wien, blef 1762 professor i Leipzig och 1767 i Wittenberg. Död 1808. Han utgaf ett mycket omfattande kyrko-historiskt arbete, som tillika utmärkte sig genom sin grundlighet och opartiskhet: Christliche kirchengeschichte (35 bd, 1768--1803, bd 1--14 i ny uppl. af Tzschirner, 1772--1825) och dess fortsättning, Kirchengeschichte seit der reformation (10 bd, 1804--12, slutet af Tzschirner). Han författade ock: Allgemeine biographie (8 bd, 1767--91) m. m.
Schröder, Kaspar, bildhuggare, utförde både handtverksmässiga och konstnärliga arbeten under senare delen af Karl XI:s regering. Hans mest bekanta verk är den marmorbröstbild af Karl XI, som han 1695 högg och 1700 sålde till Upsala universitet. 1706 förfärdigade han en stor och prydlig dopfunt, hvilken skänktes till Kungsholms kyrka af enkefru Guthermuth och ännu der förvaras. S. å. gjorde han en modell till »Neptunus' bassäng» å Drottningholm, egentligen ett förslag att till ett helt ordna och sammanställa åtskilliga af Adrian Vries utförda bronsfigurer, hvilka tillhörde enkedrottning Hedvig Eleonora. S. afled i Stockholm i Nov. 1710. -rn.
Schröder, en från Mecklenburg härstammande slägt, hvaraf trenne medlemmar som biskopar skaffat sig berömmelse. 1. Herman S., född 1676 i Uddevalla, studerade i Lund, tjenstgjorde sedan vid gymnasiet och domkyrkan i Göteborg, var 1716 som fältsuperintendent med på det norska fälttåget samt utnämndes 1717 till kyrkoherde i Uddevalla, 1718 till kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm och 1729 till biskop i Kalmar. Teologie doktor i Upsala 1732, dog han i Kalmar 1744. Han var en bland dem, som kraftigast uppträdde mot den dippelska rörelsen. -- 2. Jöran Klas S., den föregåendes son, f. 1714 i Göteborg, blef 1739 lektor vid Kalmar gymnasium samt förordnades 1742 till hofpredikant, 1748 till öfverhofpredikant och 1751 tillika till pastor primarius i Stockholm, hvarjämte han s. å. blef kronprinsens lärare i teologi och 1753 arfprinsarnas lärare i samma ämne. Från sin befattning som öfverhofpredikant entledigades han 1756, men utnämndes 1770 till superintendent i Karlstads stift och 1772 till biskop derstädes. Allt ifrån 1752 var han vid riksdagarna ledamot af presteståndet, i hvars öfverläggningar han med ifver deltog. Dessutom användes han mycket i kommunala värf. Teologie doktor 1752. Död i Karlstad 1773. Hans barn adlades 1759 med namnet Schröderheim. -- 3. Karl Gustaf S., den föregåendes broder, f. 1717 i Landvetters prestgård i Göteborgs stift, d. 1789 som teologie doktor och biskop i Kalmar, var under riksdagarna från 1760 till 1778 en af de inflytelserikare medlemmarna af presteståndet.
Schröder, Georg Engelbert, historie- och porträttmålare, föddes i Stockholm d. 31 Maj 1684. Efter att hafva varit elev hos D. von Krafft anträdde han 1703 en utländsk resa, som kom att vara i tjugoett år och under hvilken han förnämligast torde hafva studerat i Venezia och Rom, för en Carlo Maratti, en Trevisani och andra den senromerska barockens mästare. Han tillegnade sig der den raska,
Källa: Project Runeberg · ·

























