Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma

Originalsida 49
Originalsida 49
Originalsida 48
Originalsida 49
48–49

Sida 49

Rutenium ...

generalmajor, till kommendant i Ulm. 1634 hade han åtskilliga uppdrag af A. Oxenstierna, förmodligen rörande värfningar, att uträtta i Haag och London. I Okt. 1635 vann R., då generallöjtnant, en betydelsefull seger öfver sachsarna under hans gamle krigskamrat Baudissin vid Dömitz, hvarigenom Elbeöfvergången för Johan Banérs armé tryggades. I början af 1636 återvände R. till England, der han å nyo hade uppdrag af A. Oxenstierna att förrätta rörande värfningar. Från denna tid synas hans tjenster mera uteslutande tagits i anspråk af Karl I, hvilken hade ärnat åt honom, såsom varande en trogen rojalist, uppdraga det öfverbefäl öfver de kungliga trupperna i Skotland, som sedan lemnades åt Alexander Leslie. I det inbördes kriget i Skotland kom R. dock att spela en vigtig rol, då han i början af 1639 utnämndes till befälhafvare å det från de upproriske tagna slottet i Edinburgh. S. å. utnämndes han till Lord R. of Ettrich. 1640 var det R., som gaf signalen till det borgerliga krigets nya utbrott, då han lät affyra slottets kanoner mot staden Edinburgh. Han belägrades då af de upproriske och måste uppgifva fästet d. 15 Sept. 1640. Troget fasthöll han emellertid vid sin konungs sak, kämpade i sena ålderdomen för denna i fäktningarna vid Edgehill och Newberry samt delade slutligen konungahusets landsflykt. Sina sista år tillbragte han i S:t Germain och Paris, hvarifrån han med ödmjuka böneskrifter måste utverka sig af de svenska myndigheterna utbetalandet af den pension å 1,200 rdr, som 1637 tillerkänts honom, och som förmodligen utgjorde hans enda inkomstkälla. Under landsflykten utnämndes han till earl of Brainford. Han afled 1651. P. S.

Rutil (af Lat. rutilus, gulröd), miner., är ett af titansyra bestående, ej sällan förekommande mineral, som kristalliserar i tetragonala, ofta 8-sidiga, efter längden streckade prismer med pyramidal tillspetsning. Genom tvillingsbildning uppstå ofta vinkelformiga eller radbandslika kristallbildningar. Rutilen har mussligt till ojämnt brott. Hårdhet 6--6,5; egentlig v. - 4,2--4,5. Färgen är rödbrun till gulröd, men äfven brun till svart, strecket gulbrunt. Rutilen har metallartad diamantglans, är föga genomskinlig och starkt ljusbrytande samt visar positiv dubbelbrytning. Dess kemiska sammansättning motsvarar 60 proc. titan och 40 proc. syre, men den innehåller ofta något jernoxid. För blåsrör är den osmältbar och löses ej af syror. Den förekommer tillsammans med qvarts, turmalin och guld i lösa jordlager, men vanligen tillsammans med fältspat, qvarts, jernglans, distén och pyrofyllit, insprängd i korn eller korniga aggregat i äldre kristalliniska skiffrar samt ock, ehuru sällan, i kalk och dolomit. I Sverige finnes den vid Horrsjöberget i Värmland och vid Käringbricka i Vestmanland. Mikroskopiskt har rutilen en stor utbredning såväl i eruptiva bergarter som ock i synnerhet i de kristalliniska skiffrarna samt i takskiffrar och anses der vara ett ursprungligt mineral. En varietet af rutil är nigrin, svart, jernhaltig rutil. Rutilen, som fordom kallades röd schörl, har genom titansyran användning bl. a. i porslinsmåleriet för framställning af gula färgtoner. Ant. Sj.

Rutilius. 1. Publius R. Rufus, romersk jurist, statsman, krigare, talare och författare, f. omkr. 158 f. Kr., var konsul 105 och förvaltade några år derefter Mindre Asien. Strängt rättskaffens och oegennyttig, ådrog han sig genom sin omutligt stränga rättskipning den inflytelserika riddareklassens hat och blef också, efter ett med stolt sjelfkänsla fördt försvar, sakfälld. Han vistades derefter i ett slags landsflykt i Smyrna, sysselsatt med vetenskaplig verksamhet. Hans dödsår är icke med säkerhet kändt; det inföll antagligen ej förr än efter år 77 f. Kr. R., som med ifver omfattade den stoiska läran, författade en sjelfbiografi samt möjligen derjämte på grekiska ett historiskt verk, hvars förhållande till den förra icke är fullt utredt. Äfven juridiska skrifter af honom omtalas. -- 2. Se Lupus. R. Tdh.

Rutin (Fr. routine, egentl. liten väg, som man af vana alltid går). 1. Inöfvad vana att verkställa någonting på ett visst sätt; färdighet, skicklighet, som förvärfvats mera genom öfning och vana än genom teoretiska studier. -- Rutinerad, öfvad, skicklig, erfaren, van, som sköter sitt yrke eller sin konst med invand säkerhet, men utan genialitet. -- 2. Sjöv. Se Skeppsrutin.

Rutkors. Se Kors.

Rutkrans (T. rautenkranz), en heraldisk figur, som förekommer i de sachsiska och anhaltska husens vapensköld och har formen af en något krökt snedbjelke, som å öfre sidan prydes med utstående blad och går från i heraldisk mening nedre venstra hörnet till det öfre högra. Färgen är grön på hvitt fält.

Rutland [rö'tländ]. 1. Minsta grefskapet i England, ligger mellan Lincoln, Northampton och Leicester. Areal 384 qvkm. 21,434 innev. (1881). R. är ett kuperadt slättland. Omkr. 91 proc. af arealen äro odlad jord. Jordbruk och ladugårdsskötsel äro hufvudnäringar; stiltonost tillverkas och utföres i stor myckenhet. Hufvudstaden, Oakham, ligger i Catmosdalen vid en bibana till Midland-jernvägen och är genom en kanal förenad med Melton Mowbray i Leicestershire. 2,948 innev. (1881). En del af det gamla Oakham castle är restaurerad. --2. Stad i nord-amerikanska staten Vermont, vid en vigtig jernvägsknut. 12,149 innev. (1880). Maskinverkstäder. Marmorbrott. 1784--1804 var R. en af statens hufvudstäder.

Rutormen, Morelia Argus, zool., hör till pythonormarnas familj (Pythonidae), ormarnas ordning (Ophidia) och kräldjurens klass samt torde vara den vackraste af alla jättestora ormar. Hufvudet är svart, öfre delarna blåsvarta, med glänsande gula rutor, undersidan ljusgul eller halmfärgad. Längden stiger till 3,6--4,5 m. Rutormen är hemma i Australien, vistas på fuktiga ställen, stundom i sjelfva vattnet, enligt en annan uppgift på slätter och öppna platser, der han under torr väderlek ligger sammanrullad i någon håla, och hvarifrån han under den

Källa: Project Runeberg · ·