Sida 531
Silfver ...
Potosi i det nuv. Bolivia de rikaste silfverbergverk i verlden; och de spanska silfverflottor, som förde deras rikedomar hem till moderlandet, voro ständigt föremål för kapares och fribytares roflystnad. I vår egen tid hafva guldfynden i Kalifornien efterföljts af icke mindre rika silfverfynd i det närbelägna Nevada och Colorado. Här i Norden har silfver med någon framgång brutits endast vid Kongsberg i Norge och vid Sala i Sverige. P. T. C. E. Sn.
Silfverapan. Se Hapale.
Silfverblick. Se Silfvermalmer.
Silfverbröllop, fest i anledning af ett tjugufemårigt äktenskap.
Silfver-ek, bot. Se Cineraria.
Silfverfasan, zool. Se Fasanslägtet.
Silfverfisken, äfven kallad guldlaxen, Argentina silus, zool., tillhör ordn. blåsmunnar (Physostomi) och fam. laxfiskar (Salmonidae). Slägtet igenkännes på sin långsträckta, något hoptryckta kropp, täckt af stora fjäll, och på den djupt inskurna stjertfenan. Det skiljes från harren genom sin korta ryggfena och från sikslägtet genom läget af samma fena, hvilken hos silfverfisken börjar något framför bukfenorna. Silfverfisken är omkr. 45 cm. lång samt har hufvudet och ryggen olivebrunaktig, kroppssidorna guld- eller silfverglänsande, buken gulhvit. Han förekominer vid Norges vestkust, företrädesvis i fjordarna i Bergens stift på ett djup af 180 m. eller deröfver och är någon gång funnen vid Bohus län. På hösten närmar han sig kusten och uppgår på grundare vatten, der han tillfälligtvis fångas bland annan fisk. Silfverfisken lefver af kräftdjur, blötdjur och smärre fiskar. När leken sker, är obekant. En mindre art är strömsillen, A. sphyraena L. L-e.
Silfverglans, miner., ett mineral, hvars sammansättning är Ag2 S, och som består af 87 proc. Ag och 13 proc. S, kristalliserar i reguliera systemet, men äfven förekommer derb, hår- och trådformig samt insprängd. Färgen är svartaktigt blygrå, strecket glänsande, brottet ojämnt hakigt. Hårdhet = 2, egentlig v. = 7--7,4. Mineralet smälter på kol och gifver ett silfverkorn samt låter tälja sig. Silfverglans, som är en af de vigtigaste och rikaste silfvermalmerna, förekommer på gångar vid flere bergverk i Tyskland, men i synnerhet i Perú, Chile, Mejico och på den berömda Comstockgången i Nevada. Dess bildning efter rothgülden har på flere ställen blifvit iakttagen. Ant. Sj.
Silfverglitt. Se Bly.
Silfvergran. Se Abies.
Silfyergyllen, numism. Se Daler.
1. Silfverhjelm, Jöran, friherre, krigare, född d. 8 Dec. 1681, blef 1696 volontär vid Lifgardet och 1706 öfverstelöjtnant vid Södra skånska kavalleriregementet. Den 3 Mars 1709 eröfrade han med 600 man kavalleri den af 6,000 kosaker försvarade staden Staritzanderowa. Efter slaget vid Poltava, i hvilket hans trupp ej deltog, eskorterade han Karl XII till Turkiet och var 1713 med om kalabaliken i Bender. Vid Stralsunds belägring blef han sårad och tillfångatagen af danskarna. Snart frigifven, bevistade han fälttåget i Norge, hvarunder han utnämndes till generalmajor. 1719 blef han generallöjtnant och 1734 fältmarskalk. 1719 upphöjdes han ock i friherrligt stånd, hvarefter han skref sig friherre till Flishult. Död d. 7 Jan. 1737. S. åtnjöt på sin tid stort anseende inom svenska armén. Efter Karl XII:s död var det han, som ifrigast påyrkade, att Ulrika Eleonora skulle afsäga sig suveräniteten, innan regementena finge aflägga sin trohetsed. Under frihetstidens första riksdagar var han en af hofpartiets chefer. Han arbetade ifrigt för kronans öfverflyttande från Ulrika Eleonora till prins Fredrik och deltog 1734 i angreppet på Arvid Horn.
2. Silfverhjelm, Karl Jöran (Georg), friherre, magnetisör, den förres sonson, född d. 28 Aug. 1759, blef 1775 fänrik och 1786 kapten vid Lifgardet. Sistnämnda år, hemkommen från en resa till Frankrike, der han lärt känna den animala magnetismen, väckte han i Stockholm stort uppseende som magnetisör, i synnerhet bland de högre samhällsklasserna. Han stiftade ett sällskap för magnetism, en s. k. harmonisk societet, och öppnade en stor s. k. bankett, hvilken dagligen besöktes af flere patienter. Samtidigt utgaf han ock en Inledning till kunskapen om animala magnetismen (1787). S. utnämndes 1792 till sekundmajor, 1794 till öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente och 1795 till öfverste i armén. Död d. 25 Nov. 1808 i Uleåborg.
3. Silfverhjelm, Jöran (Georg) Ulrik, friherre, diplomat, skriftställare, den förstnämndes sonson, född d. 24 Nov. 1762, blef 1787 hofpredikant, utnämndes 1792 till andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brefvexlingen och förordnades 1803 till svensk minister i London, men tog afsked redan 1807. 1818 blef han ledamot af Rikets allmänna ärendens beredning. Död d. 10 Sept. 1819. S. var en af Thorilds anhängare samt tillika med Carlander och Geijer utgifvare af den store tänkarens samlade skrifter. Han var ock en ifrig svedenborgare samt medutgifvare af »Samlingar för philanthroper». För öfrigt utgaf han »Samlingar för hjertat och snillet» (4 bd, 1789), en samling öfversättningar af religiöst sentimentala skrifter m. m.
Silfverhornerz, klorsilfver (Ag Cl), miner., en gråblå, lättsmält omvandlingsprodukt, som förekommer på malmgångar vid Freiberg, Kongsberg samt i större mängder i synnerhet i Perú, Chile och Mejico. Ant. Sj.
Silfverhägern. Se Egrettan.
Silfverlejonet. Se Kuguaren.
Silfverling, Jan Andersson, bildhuggare, f. 1636, blef bild- och stenhuggaremästare samt borgare i Vadstena och afled der 1693. Han är bekant genom ett förträffligt arbetadt epitaf af sandsten derstädes, hvilket i hufvudfältet framställer Kristi gång till Golgata i basrelief. Äfven flere utmärkta grafstenar i Vadstena härröra från honom. -- Hans son, Jonas S., blef stenhuggareålderman i Stockholm och utförde åtskilliga arbeten vid Drottningholm. -rn.
Källa: Project Runeberg ·
