Sida 538
Silfverstolpe ...
med Skanderborg genom en jernbana, som 1879 fortsattes vesterut till Herning. E. Ebg.
Silkesfjäril. Se Spinnare.
Silkeshare. Se Angora-kanin.
Silkeshunden. Se Hunden.
Silkeshägern. Se Hägrar.
Sjlkeshöns. Se Husfogelskötsel.
Silkesmask. Se Spinnare.
Silkesodling, tekn. Det egendomliga och dyrbara spånadsämne, som kallas silke och hvaraf siden väfves, frambringas af den s. k. silkesmasken eller larven till den s. k. mulbärsspinnaren, Bombyx mori L., en nattfjäril, hörande till gruppen Spinnarna (Bombyces), så benämnd på grund deraf att dessa nattfjärilars larver, när de äro färdiga till förpuppning, spinna omkring sig af silkestrådar en tät hylsa (kokong), inom hvilken puppstadiet genomlefves och ur hvilken sedermera den utvecklade fjärilen tränger ut. Flere arter bland spinnarna användas till frambringande af silke: bl. a. den kinesiska och i sitt hemland högt värderade Saturnia pernyi Guér., som lemnar ett förträffligt silke, men hvars larv är mera ömtålig än andra silkesmaskar; den japanska berg-kokong-spinnaren, Saturnia Yama-Mayn Guér. (»eksilkesspinnaren»); den indiska S. cynthia Drury, som lefver på Ailanthus, samt Bombyoc mori, hvilken i flere varieteter odlas nästan uteslutande i södra Europa, förnämligast i norra Italien, södra Frankrike och södra Ryssland. För silkesodlingen användas mer eller mindre storartade byggnader, »magnanerier», inredda med breda hyllor eller lådor, som hafva spjälbottnar (för lufttillträde) och äro ställda öfver hvarandra. Magnaneriets salar äro försedda med ventilations- och uppvärmnings-apparater, med hvilka man noggrannt kan reglera värmegraden. Utom på frisk luft och värme är det högst angeläget att silkesmaskarna hafva riklig tillgång på frisk föda, nämligen bladen till hvita mulbärsträdet, Morus alba L. När detta träds blad utvecklats i tillräcklig mängd, är tiden inne för kläckning af silkesmaskäggen. Dessa ägg, af hvilka 27,000 väga ungefär 20 gr., hafva nästan vallmofröns storlek och utseende. De förvaras under vintern i svalare temperatur, hvilken småningom höjes grad för grad, när kläckningen skall företagas. Äggen läggas då i lådor, öfverspända med tyll eller papper, genombrutet med en mängd fina hål, genom hvilka de nykläckta »maskarna» krypa upp, hvarvid de afstryka möjligen vidhängande rester af äggskalet. Vid äggens inläggning till kläckning bör temperaturen vara omkr. + 17,5° C., men ökas för hvarje dag med omkr. + 1,2° C., tills man på 9:de eller 10:de dagen uppnått ungefär + 28--29° C., hvarjämte fuktigheten hålles tämligen hög i kläckningslokalen. Under sådan behandling kläckas äggen vanligen på 9:de--10:de dagen. Användes lägre temperatur, fördröjes kläckningen, ibland ända till 20:de dagen efter äggens intagande i kläckningsanstalten. De nykläckta larverna eller maskarna äro bruna till färgen. De växa hastigt och uppnå redan första dagen en längd af 2 mm. Till föda gifvas sönderskurna spädare mulbärsblad. På femte eller sjette dagen, ibland någon dag senare, då masken uppnått en längd af något öfver 1 cm., eger den första hudömsningen rum. Den andra inträffar på 10:de--12:te dagen, den tredje på 16--17:de dagen, den fjerde på 22:dra--24:de dagen. Vid hvarje hudömsning inträder ett stillestånd i maskens utveckling. Han förtär under 2--3 dagar betydligt mindre mängd föda och är derunder ömtåligare för yttre inflytelser, och icke så få duka under vid hudömsningarna. Efter hvarje sådan får masken ljusare gulgrå färg. Har han lyckligen genomgått dessa kritiska dagar, vaknar hans matlust med ökad styrka. För ett större magnaneri, der omkr. 700,000 maskar (motsvarande 520 gr. ägg) uppfödas, måste under de sista dagarna af djurens utveckling nära 400 personer dag och natt samla blad af mulbärsträden till de hungriga maskarnas förnöjande. Det ligger under dessa dagar den yttersta vigt uppå, att maskarna erhålla tillräcklig föda. Från och med 30:de--32:dra dagen är silkesmasken i allmänhet fullvuxen. Somliga raser, hälst om temperaturen under uppfödandet varit låg, äro färdiga till förpuppning först på 38:de--40:de (stundom 43:dje) dagen. Vid denna tid har larven uppnått en längd af ungefår 6 cm., och färgen är grågulhvit med några mörkare grå eller svartaktiga teckningar. Kroppen är liksom degartad, och huden är genomskinlig, så att de stora längs med kroppens båda sidor i en mängd bugtningar och vindlingar löpande s. k. spinnkörtlarna skimra igenom. Masken upphör nu att äta. Han kryper oroligt omkring, sträcker upp hufvudet i olika riktningar, likasom sökande efter någon lämplig plats för inspinnandet. Nu borttagas återstående rester af födan -- en åtgärd som för öfrigt dagligen under uppfödningen verkstälts, enär silkesmasken vantrifves, om icke den största renlighet iakttages. Å hyllorna insättas ställningar af fina spjälor eller risqvistar, på hvilkao masken klättrar upp och börjar inspinnandet. Å underläppen finnas spinnkörtlarnas mynningar, belägna tätt invid hvarandra, så att de ytterst fina, klibbiga silkestrådar, hvilka utpressas ur spinnkörtlarna, genast efter utträdet ur de nämnda mynningarna förenas till en enda fin tråd, som under mikroskopet visar sig vara platt och naturligtvis alldeles strukturlös, såsom varande endast det i luften genast stelnande, sega silkesämnet. Med denna »silkestråd» bildar masken först en väfnad af trådar, som äro spända i olika riktningar mellan spjälverket eller qvistarna, hvilka trådar tjena till stöd för den blifvande silkeshylsan eller kokongen. Denna bildas på det sätt att masken för den oupphörligt utträngande silkestråden i en 8-formig rörelse rundt omkring sig, hvarunder trådarna genast klibba fast vid hvarandra samt det yttersta lagret i kokongen derjämte beklädes med liksom en i luften snart torkande hinna, hvilken i olikhet med sjelfva silkestråden är löslig i varmt vatten. Efter 3--4 dagars arbete är kokongen färdig. Hos olika raser af silkesmaskar hafva kokongerna olika färg, vanligen gul. Inom den skyddande silkeshylsan omgestaltas larven till puppa.
Källa: Project Runeberg ·
