Sida 587
Själakult ...
förekommer ensam eller parvis från Öresund till Bottniska vikens nordligaste delar; han går nordligast af alla själar och är icke funnsn sydligare än Engelska kanalen; dessutom är han funnen i Saimen, Ladogaoch Bajkalsjöarna. Såväl skinn som späck äro mycket eftersökta. Till ifrågavarande underfamilj hör ock Halichaerus grypus, gråsjälen (se d. o.). -- Underfamiljen Stenorhynchinae utmärker sig derigenom att den endast har 4 öfre framtänder och att klorna äro rudimentära eller saknas. De flesta dithörande former tilhöra de antarktiska hafven; en, Monachus albicenter, lefver i Medelhafvet. -- Om underfamiljen Cystophorinae se Klappmytsen. Dit hör sjöelefanten, Macrorhinus leoninus, hos hvilken form hannarna hafva nosen utvidgad och förlängd till en snabel. Han var förr allmänt förekommande i de antarktiska hafven äfvensom vid Kaliforniens kust. L-e.
Själevad. 1. Socken i Vesternorrlands län, Själevads tingslag. Areal 30,275 har. 6,811 innev. (1889), deraf 1,045 i Örnsköldsviks köping. S. utgör ett regalt pastorat af 1:sta kl., Hernösands stift, Ångermanlands Nordvestra kontrakt. -- 2. Tingslag i Vesternorrlands län, ingår i Norra Ångermanlands domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Själevad, Mo och Björna. Areal 1,395 qvkm. 10,563 innev. (1889).
Själland, den största af de danska öarna, belägen mellan Östersjön i s., Öresund i ö., Kattegatt i n. och Stora Belt i v. 6,828 qvkm. Till följd af de omgifvande hafvens inskärningar har ön en mycket oregelbunden form: på östra kusten Kjögebukt och Faksebukt (med Prestöfjorden), emellan hvilka halfön Stevns skjuter fram; på norra kusten Isefjorden med dess tre armar och Sejröbukten, hvarigenom tre halföar bildas, Nordsjälland, Hornsherred och Odsherred, hvilken löper ut i Själlands Odde; på vestra kusten Kalundborgfjorden mellan halföarna Kefsnaes och Asnses, vidare Korsör nor och Skjelskör nor samt Svinö bukt (med Karrebæks fjord). Marken är kuperad, jordmånen till största delen fruktbar, och på många ställen finnes vacker skog. På östra kusten framträder kritformationen tydligt, i synnerhet på Stevns klint och vid Fakse. I Nordsjälland och Hornsherred förekommer rullstenssand, men eljest är rullstenslera den förherskande formationen. Midt på S., mellan Roskilde och Ringsted, finnes en höjd, som sträcker sig från Höbjerg till Skovbakke (resp. 81 m. och 114 m.) med S:s högsta punkt, Gyldenlöves höj (126 m.). Derifrån utgå 4 vattenskilnadslinier, som dock ej bilda sammanhängande höjdsträckningar: en nordvestlig, som slutar vid Refsnæs, och af hvilken en gren går norrut, upp i Odsherred, med Vejrhöj (121 m.); en sydvestlig, till Skjelskör (högsta punkten Ætherbjerg, vid Slagelse, 97 m.); en nordöstlig, från Maglehöj, ö. om Roskilde, upp genom Nordsjälland till Kronborgs udde, med Frederiksborgs skansbacke (77 m.), och något östligare Sandbjerg, mellan Furesö och Öresund; slutligen en sydöstlig, som slutar i Kulsbjergene vid Vordingborg, med en stor höjd mellan Næstved och Fakse, hvarest Kobanke (123 m.), Overdrevsbakken vid Vester Egede (116 m.) och andra höjder äro att märka. Från Kjöge bukt till Roskilde sträcker sig en jämn och skoglös slätt, »Heden». I Nordsjälland finnas åtskilliga sjöar: Esrom-sö, Gurre-sö, Sjsel-sö, Fure-sö m. fl. samt Arre-sö, som ursprungligen varit en vik af Kattegatt. I nordvestra delen af S. finnas Skarrid-sö och Tis-sö, i det syd vestliga Sorö-sö och Tjustrup-Bavelse-sö, nästan alla omgifna af skogar. De största åarna äro Hallebyå i nordvestra och Suså i sydvestra delen. S. delas i 5 amt: Köpenhamns, Frederiksborgs, Holbæk, Sorö och Prestö. 17 städer finnas, utom Köpenhamn med Frederiksberg. S. är genomskuret af flere jernbanor: den nordsjälländska, från Köpenhamn öfver Hilleröd till Helsingör (60 km., öppnad 1864), den vestsjälländska från Köpenhamn öfver Roskilde till Korsör (110,7 km., 1856), den nordvestsjälländska, från Roskilde öfver Holbæk till Kalundborg (79 km., 1874), och den sydsjälländska, från Roskilde förbi Kjöge och Næstved till Masnedsund (90,4 km.). E. Ebg.
Själlands stift omfattar, utom Själland, de kringliggande öarna Möen med Bogö, Amager, Sejrö, Agersö och Omö samt några småöar (deremot icke Samsö, ehuru denna hör till Holbæks amt) och Bornholm. 864,748 innev. (1890). Både biskopen och stiftsamtmannen bo i Köpenhamn. Till biskopsstiftet höra äfven Färöarna, Grönland och de Dansk-vestindiska öarna. E. Ebg.
Själländska lagar, två af de forna danska landskapslagarna, som gällde Själland och kringliggande öar samt Laaland och Falster. Den äldre lagen, kallad konung Valdemars, förskrifver sig från början af 13:de årh.; den yngre, kallad konung Eriks, är äldre än Valdemar II:s jylländska lag. Denna yngre lag var grundvalen för den gällande rätten på ofvannämnda område, innan Kristian V:s lag utkom, 1683. Bägge de själländska lagarna voro dock endast privata samlingar af rättsregler och öfverenskommelser; om den yngre blifvit stadfäst af någon konung, är det troligtvis af Erik Plogpenning och ej, som förut antagits, af Erik Menved. E. Ebg.
Själssjukdom. Se Sinnessjukdomar.
Sjö. 1. Se Insjö. -- 2. Sjöv. Bland sjömän allmänt brukligt namn på sjögång l. sjöhäfning, äfven på en enstaka våg: t. ex. hög, svår, brytande sjö, smull (ringa), krabb (trång) sjö o. s. v. Öppen sjö. Se Sjörum. R. N.
Sjöaflöning. Se Dagtraktamente.
Sjöalperna. Se Alperna, sp. 535.
Sjöanemoner, zool. Se Actinia.
Sjöared. Se Knäred.
Sjöartiklar, sjöv., förr bruklig benämning på de samlade straffbestämmelserna för brott och förseelser, som af någon tillhörande sjökrigsmakten begåtts mot gällande lag och förordningar. De första sjöartiklarna kungjordes till efterlefnad af Gustaf Vasa. Sedan utfärdades »sjöartiklar och skeppsrätt» af Johan III 1570, af drottning Kristina 1644 och af Karl XI 1685. Sjöartiklarna förändrades 1795 till »krigsartiklar», tillämpliga på både landtoch sjökrigare.
Källa: Project Runeberg ·
