Sida 611
Skag ...
mest utmärkande kännetecken är vingarnas bildning ; de främre hafva från att vara redskap för flygten öfvergått till skyddsorgan för de bakre vingarna, hvilka äro hinnartade och under hvilan hopläggas i veck under täckvingarna. Endast de bakre vingarna tjena således till flygten; stundom saknas de, i hvilket fall täckvingarna pläga sammanväxa med hvarandra och sålunda bilda ett skydd för abdomens mjuka ryggsida. Vanligen är den senare fullständigt täckt af de främre vingarna; stundom ligger dock ett eller flere af de bakre segmenten (Staphylinidae) obetäckta. Hufvudet, som sällan är fritt, utan vanligen insänkt i thorax' första led, bär pannspröt, hvilka vanligen äro sammansatta af 11 leder, men som till formen kunna vara olika hos olika slägten: raka eller brutna, borst- eller trådformiga, perlsnoddlika, sågtandade, kamformiga eller klubblika. Punktögon saknas vanligen, facettögon endast hos några i grottor lefvande former. Fötterna äro af olika byggnad, så att de än äro gångfötter, än hoppfötter, gräffötter eller simfötter. Tarserna äro försedda med 5, 4, 3 eller 2 leder och i spetsen väpnade med 2 klor. Larverna ega nästan alltid bitande mundelar; kroppen är vanligen långsträckt; de tre första kroppsringarna äro försedda med hvar sitt fotpar, och rudiment af sådana finnas på de bakre kroppssegmenten; men flere i trä lefvande larver äro fullkomligt fotlösa. I stället för facettögon uppträda hos larven punktögon af olika form och läge. På pupporna kan man urskilja nästan alla yttre kroppsdelar, som tillhöra och utmärka de fullt utbildade djuren. -- Skalbaggarnas lefnadssätt är tämligen olika. Somliga äro både som larver och som utbildade skalbaggar insektätande; dessa ligga ofta om dagarna gömda under stenar eller mossa och gå först i skymningen ut på rof. Andra äro växtätande. Ofta föra larverna och de fullbildade djuren ett olika lefnadssätt, i det de senare söka sin näring af blommor, blad o. s. v., hvaremot larverna lefva i vedeller märglagren, i rötterna eller frukten. Några larver (Meloë, Sitaris) uppehålla sig i binas boningar samt förtära ägg och honing. -- Antalet af kända arter uppgår till 80,000; omkr. 3,000 förekomma i Sverige. -- Man har efter tarsalledernas antal indelat skalbaggarna i följande underordningar:
1) Cryptotetramera: tarserna bestå af fyra leder, af hvilka en led rudimentär. Dit höra bl. a. Coccinellidae. Se Nyckelpiga.
2) Cryptopentamera: tarserna bestå af fem leder, bland hvilka en rudimentär. Dit höra bl. a. Bostrychidae (barkborrar), bland våra skogshushållare illa beryktade, derför att de i stort antal borra gångar i trädens bark eller bast.
3) Heteromera: de två främsta fotparen med 5-ledade, det bakre med 4-ledad tars. Dit höra Meloidae (oljebaggarna), hvilka af läkare användas för sina skarpa, blåsor dragande safter och i biologiskt afseende äro intressanta, derför att de under sin utveckling genomgå en s. k. hypermetamorfos. Ur den sexfotade larven utvecklas näml. en larv med helt annat utseende, cylindrisk, mjuk, fotlös. Derpå följer ej omedelbart pupp-stadiet; i stället lossnar huden, utan att brista, och inuti visar sig en af hård hud beklädd s. k. psevdochrysalid, till sin form ganska lik den första larven. Till denna underordning hör spanska flugan, Lytta vesicatoria, en glänsande smaragdgrön skalbagge, af hvilken man bereder det bekanta dragplåstret.
4) Pentamera: alla tarser 5-ledade; stundom ock 4-eller 3-ledade. Dit höra bl. a. Lamellicornia l. Scarabaei, hvilkas mest bekanta representanter äro ollonborren (Melolontha), de inom vändkretsarna förekommande jättebaggarna (Dynastes, Goliathus) samt noshornbaggen (Oryctes), med ett horn på hufvudet. Alla kännas igen på antennerna, hvilka i spetsen bära ett antal rörliga blad, samt vidare derpå att fötterna, särdeles de främsta, äro mer eller mindre utbildade för gräfning. En artrik dithörande familj är Carabidae: antenner trådlika, med elfva leder, kraftiga klolika mandibler och springfötter. Arterna äro mindre skickade för flygten, men röra sig med stor raskhet på marken och lefva af rof. Familjen Staphylinidae är utmärkt genom sina mycket korta täckvingar, hvilka lemna bakkroppen obetäckt. Dermestidae äro små, mer eller mindre fullständigt ludna skalbaggar, hvilka äfvensom larverna anställa stor förödelse på ylleoch pelsvaror. L-e.
Skalbank, Snäckbank, geol., i naturen förekommande sammanhopning eller samling af dels hela, dels söndergrusade skal af snäckor och musslor (snäckgrus, skalgrus), vanligen med inblandad sand, grus eller lera. Sådana samlingar af snäckgrus, bildade vid forna stränder, träffas på flere ställen inom Sveriges såväl östra som vestra provinser, ofta många mil in i landet och t. o. m. mera än 50 och 100 m. öfver den nuvarande hafsytan. En del, de glaciala, innehålla hufvudsakligen eller uteslutande högnordiska former, sådana som numera lefva endast i Ishafvet; andra, de postglaciala, utgöras af skalen efter molluskarter, som ännu lefva i Nordsjön och Östersjön. Snäckbankarna, hvilkas innehåll flerestädes användts såsom jordförbättringsmedel (snäckmergel), hafva sällan större mäktighet än 1/2--1 m.; deras utsträckning i horisontal riktning är mycket vexlande, ofta flere tiotal meter. Mest bekanta äro snäckbankarna på de s. k. Kapellbackarna vid Uddevalla. E. E.
Skáldaspillir. Se Eyvind Skáldaspillir.
Skaldekonsten l. poesien är den konst, som framställer det skönas idé derigenom att den skapande fantasien, eldad af känslan, med tillhjelp af det förädlade ordet uppbygger i den mottagande fantasien sina ideala bilder. Det är i åhörarens (läsarens) fantasi l. föreställningsverld, som skalden arbetar: i den bygger, målar, mejslar han fram de bilder ingifvelsen födt i hans eget inre, i den framkallar han ock musikaliska stämningar. Skaldekonstens material är således icke språket, utan den i själen upptagna och förandligade sinneverlden -- ett rikare och från jordisk tyngd mera fritt material, än någon annan konst förfogar öfver. Skalden utformar ej sina bilder i ett yttre stoff, utan de
Källa: Project Runeberg ·
