Sida 613
Skag ...
Skalholt, bondgård på Island i Sönder amt, Arnäs syssel, till 1796 säte för en af öns tvänne biskopar och för en lärdomsskola.
Skalitz. 1. Kunglig fristad i ungerska komitatet Neutra, vid gränsen mot Mähren. 5,115 innev. (1880), mest slovaker. Ylleindustri. -- 2. Stad i böhmiska kretsen Neustadt, s. ö. om Prag, vid Josephstadt--Liebaubanan och vid Aupa. 2,535 innev. (1880). Platsen är bekant genom den seger, som preussarna under general von Steinmetz d. 28 Juni 1860 vunno derstädes öfver österrikarna under ärkehertig Leopold.
Skalka, sjöv., täta lastluckor och nedgångar genom att med smala lister påspika presenningar. Om genom bristfällig skalkning lasten tager skada, är befälhafvaren skyldig ersätta förlusten, hvarför han, innan lasten lossas, begär s. k. »luckbesigtning». R. N.
Skall, Skallbud, jagtv. Se Jagt och Skallgång, sp. 1002.
Skallagrimsson. Se Egil Skallagrimsson.
Skalle. Se Hufvudskål.
Skalleblomma, svensk benämning på örtslägtet Antirrhinum. Se Lejongap. O. T. S.
Skallergräs (Höskallra). Se Rhinanthus.
Skallerorm-slägtet, Crotalus, zool., tillhör familjen Crotalidae, underordningen Viperina och ordningen Ophidia (ormar) inom kräldjurens klass. Det mest kännetecknande för detta slägte är den s. k. skallran, med hvilken stjerten slutar. Denna bildning består af tunna, hornartade, i hvarandra gripande kapslar, hvilka vid djurets rörelser åstadkomma ett rasslande ljud. Skallerormarna, som i flere arter äro utbredda öfver Amerika, höra till de farligaste giftormarna. Det kraftigaste läkemedlet anses stora doser sprit vara. Skallerormarna lifnära sig af små däggdjur, foglar och grodor. L-e.
Skallgång, jagtv., ett slags fordom bruklig jagt, hvarunder »skallfolket» framryckte under högljudt rop och larm (deraf namnet) för att derigenom lättare drifva de kringvärfda djuren fram mot de utsatta näten och spjutförarna eller de utställda skyttarna. Detta jagtsätt är att anse såsom forntidens och äldre tiders storjagt i Sverige och begagnades hufvudsakligen mot varg och björn. Det fordrades vanligen stora anstalter och stor mansstyrka, ehuru jagtbytet ofta bestod af ett eller några få djur. För allmogen var det en ej obetydande, om än oundviklig tunga. I flere afseenden skilde det sig således från nutidens storjagter, hvilka vanligen gälla matnyttigt villebråd och anställas för nöjets skull, och hvarvid jagtbytet oftast räknas i hundratal eller tusental. Jfr Jagt, sp. 996 och 1002. J. W. L.
Skallingen, en obebodd landtunga i sydvestra Nörrejylland, i Ribe amt, mellan Hjertingbukten och Nordsjön samt genom Grådyb skild från Fanö. Den är betäckt med flygsand och sandkullar.
Skallmeja, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. Areal 1,371 har. 699 innev. (1889). Annex till Synnerby. Skara stift, Domprosteriet.
Skallsjö, socken i Elfsborgs län, Vätle härad. Areal 8,279 har. 2,269 innev. (1889). Annex till Stora Lundby, Göteborgs stift, Domprosteriets Norra kontrakt.
Skalmeja (Fr. chalumeau, af Lat. calamus, rör), urgammalt folkinstrument, liknande oboen, anses förut hafva användts i svenska fältmusiken, men kommit ur bruk efter Karl XII:s, död. Skalmeja är äfven benämning på ett register i klarinetten, på den melodiförande stämman i säckpipan samt på ett äldre orgelregister. A. L.
Skalp, den lösskurna och lösslitna hufvudsvålen med hår. Skalpering eller skalptagning, som fordom af Nord-Amerikas infödingar användes på sårade eller dödade fiender, tillgick sålunda. Segraren fattade tag i den besegrades s. k. skalplock, den långa hårtofsen midt öfverhjessän, spände derigenom hufvudsvålen, skar med knif eller yxa, i ett eller flere snitt, kring hufvudet, genom den spända svalen intill benet samt afryckte slutligen svalen med ett raskt tag. Att döda en fiende, utan att kunna taga hans skalp, minskade i indianernas föreställning betydligt segerns värde. Skalpen var det mest värderika segertecknet. Under färder och krigståg bar segraren den torkade trofén vid sitt bälte, och då han var hemma, hängde skalperna i hans bostad eller utanför dennav på en påle. Att rädda sin sårade eller dödade stamförvant från skalpering af fienden var ea samvetssak, att återtaga hans skalp en stor förtjenst. Skalperingen såsom krigisk bragd, utöfvad af krigare på krigare, urartade småningom, i det att alla, äfven qvinnor och barn, på detta, sätt stympades. En väsentlig skuld i sådana ohyggligheter, företrädesvis öfvade på hvita, hade engelsmän och fransmän genom det under krigen i Nord-Amerika i senare hälften af 1700-talet af dem praktiserade, barbariska påfundet att gifva visst pris för skalper, tagna ur den fientliga nationen, utan hänsyn till ålder eller kön. De, som skalperats lefvande, beskrifva akten såsom förfärligt smärtsam, och ytterst, sällan har efter skalpering lifvet kunnat räddas. G. v. D.
Skalpell (Lat. scalpellum, af scalpere, inskära), ett slags knif, som begagnas vid kirurgiska operationer.
Skalpera. Se Skalp.
Skalunda, socken i Skaraborgs län, Kållands, härad. Areal 800 har. 364 innev. (1889). Annex till Rackeby, Skara stift, Kållands kontrakt.
Skalvingar, zool. Se Elytron.
Skamandros, numera kallad Mendere, liten flod på slätten vid Troja, upprinner på berget Ida och faller ut i Hellesponten, vid Kumkalé, det forna Achilleon. I förhållande till sin längd är S. mycket djup och bred. Floden har blifvit berömd genom Homeros' Iliad, der dess namn ofta förekommer. I forntiden hade den ett östligare lopp samt mottog då de båda bifloderna Thymbrios och Simeios. För sin gula färg kallades den äfven Xanthos, den gula.
Skamfila, sjöv., genom gnidning nöta l. slita någonting. Vid fartygets rörelser uppstår ständig skamfilning å tåg m. m., som ligga emot
Källa: Project Runeberg ·
