Sida 641
Skiens-elfven ...
observerade omkring 400 sådana i ett med vätgas fyldt geisslerskt rör af 2 mm. diameter och 40 cm. längd. Skikten ligga icke stilla på samma plats i röret, utan oscillera mestadels något fram och tillbaka i rörets längdrigtning, så att det ser ut som om ljusströmmen skrede framåt med en korkskruflik rörelse. Orsaken till detta fenomen är ännu icke fullt utredd. -- 2. Geol. Skiktning l. lagring l kallas egenskapen hos en bergart att bestå af en mängd mer eller mindre tunna hvarf eller skifvor, s. k. skikt, hvilka vanligen äro skilda genom tunna sprickor eller aflossningar (skiktfogar, skiktningsklyfter). Skiktning är egentligen utbildad endast hos bergarter, som afsatts i vatten, skiktade eller lagrade bergarter, t. ex. sandsten och kalksten, samt har sin grund deri att afsättningen ej skett oafbrutet eller att åtminstone tidtals en förändring egt rum i afseende på det aflagrade materialets mängd eller beskaffenhet. Om än icke alltid tydlig, är skiktningen likväl merendels antydd genom någon olikhet i bergartens färg eller gry, hvarigenom en randning uppkommer. Till följd af skiktningen underlättas betydligt brytningen af lagrade bergarter, och särskildt blir det möjligt att erhålla större, jämna skifvor eller plattor. De ytor, som begränsa skikten (skiktytor, skiktningsplan), äro i de flesta fall parallella och plant utbredda. Tjockleken eller mäktigheten hos de särskilda skikten är mycket olika: hos lerskiffren och hvarivig lera endast några få mm. eller cm., hos åtskilliga sandstenar och kalkstenar ända till en half eller hel meter. Jfr Lagring och Lagringsförhållande. E. E.
Skiktningsklyfter. Se Fogar.
Skildkönad, dioik, diklin, idiogynisk, bot., kallas en blomma, som eger blott ett enda kön, antingen endast ståndare eller endast pistiller. Se vidare Dikliner.
Skilfingarna, enligt Beowulfsqvädet en svensk konungaätt, densamma som ynglingaätten.
Skilfving, Nord. mytol., ett af Odens många namn.
Skiljedomstol, folkr., kan i enlighet med öfverenskommelse tillsättas för att slita en uppkommen tvist mellan två eller flere stater. Skiljedomstolen kan utgöras af en eller flere skiljedomare, som utses af de tvistande parterna. Till skiljedomare kunna väljas statschefer, hvilket är det vanligaste, en domstol eller en juridisk fakultet eller ock framstående statsmän eller rättslärde. Väljes en statschef till skiljedomare, så bemyndigar han vanligen en eller flere personer att utöfva värfvet i hans namn. Består domstolen af flere skiljedomare, afgöres frågan enligt regeln efter röstöfvervigt. Innan skiljedomstolen ordnas, måste de tvistande formligen genom en kompromiss ej blott utnämna skiljedomare, utan äfven såväl precisera föremålet för tvisten och parternas anspråk som ock bestämma de principer, som domstolen har att följa. I kompromissen fastställes äfven ort för skiljedomstolens sammanträdande och tid för afgörandet samt stundom formerna för förfarandet; eljes beslutar skiljedomstolen sjelf om formerna. Skiljedomstolens dom är inappellabel och måste verkställas, ehuru någon egentlig tvångsexekution ej kan komma i fråga. Vissa fall kunna dock gifvas, då en skiljedom ej behöfver åtlydas, t. ex. om den är rätts vidrig eller uppenbarligen partisk eller tillkommen genom villfarelse, om endera parten öfvat bestickning mot en skiljedomare, o. d. En betydelsefull skiljedom fälldes 1872 i den s. k. Alabamafrågan (se d. o.). K. H. B.
Skiljemynt. Se Myntsystem.
Skiljesmän, skiljedomare. Se Kompromiss och Skiljedomstol.
Skiljetecken (Interpunktions-tecken), gramm., skrifttecken, medelst hvilka det logiska sammanhanget mellan olika satser angifves, hvarjämte de lemna anvisning för det muntliga föredraget. Grekerna och romarna använde mycket få skiljetecken, och dessa nästan uteslutande ur oratorisk synpunkt. Den nyare, grammatiska, interpunktionen påstås vara en uppfinning af den alexandrinske grammatikern Aristofanes och utvecklades sedermera af andra lärde. På Karl den stores tid hade den fallit i glömska, men upprättades åter genom hans bemödanden, hufvudsakligen genom Warnefrid och Alkuin. Som inga systematiska regler i äldre tider följdes vid bruket af skiljetecknen, förblef interpunktionen mycket godtycklig ända till mot slutet af 15:de årh., då de lärde boktryckarna Manutius i Venezia ökade skiljetecknens antal och fastställde bestämda regler för deras användning, regler, som sedan blifvit mer och mer vedertagna. De nu brukliga skiljetecknen äro: komma (,), semikolon (;), kolon (:), punkt (.), frågetecken (?), utropstecken (!), parentes (), klammer [] och tankstreck (--). Blotta läsetecken äro: bindestreck l. divis (-), anförings- l. citationstecken ( » » ) och apostrof (').
Skiljobref, jur., meddelas till bevis på upplösning af trolofning eller äktenskap. Hos oss utfärdas skiljobref af domkapitlen. Då det gäller trolofningar och den form af s. k. ofullkomnade äktenskap, som omförmäles i 3 kap. 10 § Gift.-balk., sker detta, så snart mannen och qvinnan äro ense om att skiljas och gifva det tillkänna för kapitlet; i öfriga fall, sedan laga myndighet dömt till skilnad och vederbörande härom gjort anmälan hos kapitlet. Efter uppkomsten af de andliga domstolarna under det senromerska kejsaredömet lades till dem alla mål rörande äktenskap och dermed äfven skilsmässosaker. Denna anordning, ännu bibehållen i åtskilliga katolska land, har öfvergifvits i de protestantiska. Någon egentlig pröfning eller rättegång eger i dem icke mera rum inför de andliga myndigheterna. Ännu enligt 1686 års kyrkolag hade dock i Sverige domstolarna endast att ransaka och döma om den gerning, på
Källa: Project Runeberg ·
