Sida 697
Skåne ...
indelningsverk fullbordades och fastställdes först år 1730. Det kallades då Norra skånska kavalleriregementet, hvilken benämning 1801 utbyttes mot Skånska linie-dragonregementet eller Lätta dragonregementet och 1806 mot det nuvarande namnet. 1833 fick regementet sin nuvarande indelning i 10 sqvadroner. Af dess 1,000 nummer äro 100 manskapsnummer anslagna åt underofficerare, volontärer och trumpetare samt 30 af andra orsaker vakanta. 30 hästnummer äro vakanta för olika ändamål. Regementets verkliga styrka utgör 42 officerare, 50 underofficerare och trumpetare med underofficers värdighet, 14 civilmilitära personer, 920 volontärer och öfrigt manskap samt 970 nummerhästar. Dess mötesplats är Ljungby hed. Rekrytskolan är förlagd till Herrevadskloster. C. O. N.
Skånska presterskapets byggnadskassa, förv., inrättad 1839, har till ändamål att dels amortera all å skånska prostgårdar varande öfverbyggnad, d. v. s. sådana nedlagda byggnadskostnader, för hvilka den afträdande kyrkoherden eller hans rättsinnehafvare författningsenligt äro berättigade till ersättning af tillträdaren, dels vid behof nybygga utdömda eller nedbrunna »laga hus». Kassan förvaltas af en direktion, bestående af 5 kyrkoherdar, valda på bolagsstämma för en tid af 3 år. Direktionens sekreterare är tillika kassans räkenskapsförare och skall bo i Lund, der kassan har sitt säte och bolagsstämma årligen hålles. Kassans inkomster utgöras af bidrag från presterskapet -- f. n. 75 öre för hvarje 250 kronor af den öfverbyggnadssumma, för hvilken hvarje prestgård häftar. Kbg.
Skårby, socken i Malmöhus län, Ljunits härad. Areal 1,999 har. 1,269 innev. (1889). Annex till Balkåkra, Lunds stift, Ljunits och Herrestads kontrakt.
Skåta, sjöv. Se Ro.
Skädda. 1. Zool., namn på en del arter inom flundrornas familj. -- 2. Sjöv. Se Logg.
Skägg. 1. Anat. Se Hår och Hårsjukdomar. -- 2. Skeppsb., en samling på kant sammanfogade samt sins emellan och till förstäfven förbultade träpjeser, hvilkas ändamål är dels att tjena till fäste för bogsprötssurrningar, waterstag och stampstag, dels att uppbära galjonsbyggnaden, då sådan förekommer (se fig. till art. Bogspröt). Af de i skägget ingående träpjeserna hafva några särskilda namn: det nedersta stycket, som fogas till förstäfven, och som sträcker sig ända ned till löskölen, kallas kri; det öfversta stycket, som fogas till förstäfven, och som sträcker sig upp till bogsprötet, kallas stäfstycke; det yttre stycket, uti hvilket water- och stampstagen få sina fästen, kallas stagstycke, och det öfversta stycket, som ligger inom galjonstimren, och som täcker de midt uti skägget liggande fyllningsstyckena, kallas skäggkäring. Det främsta och öfversta stycket, till hvilket galjonsbilden fästes, kallas penstycke. Utom alla de bultar, som förbinda skägget till förstäfven, finnas äfven skäggknän af jern, hvilka förbinda skägget med bogen. Dessa knän täckas af galjonsreglarna (se a, fig. till Galjon). J. G. B.
Skäggald, Nord. mytol., en af valkyrjorna.
Skäggdopping, zool. Se Dopping-slägtet.
Skäggenäs, en 5 km. lång, 3 km. bred, till stor del skogbevuxen, men i öfrigt väl odlad och bebyggd ö i Kalmar sund, 13 km. n. om Kalmar. S. sammanhänger med fastlandet genom ett smalt näs, genomskuret af en kanal (se Draget). Vid öns östra udde, Refsudden, sedan gammalt en plats för öfverfarten till Öland, finnas lotsstation samt (sedan 1883) en fyr med fast hvitt sken och 9,7 minuters lysvidd söderut. Fornminnen. A. G.
Skägg-gamarna. Se Gypaetini.
Skägg-gräs. Se Andropogon.
Skäggkarp, Barbus, zool., ett till fam. Cyprinidae, ordn. Physostomi hörande fiskslägte med två eller fyra korta skäggtömmar, ryggfenans tredje stråle vanligen förbenad, förtjockad och sågtandad samt analfenan mycket hög. Skäggkarpen förekommer i floder i Gamla verldens tempererade och tropiska delar. I Skandinavien förekomma ej representanter af detta slägte, af hvilket omkr. 200 arter äro kända. L-e.
Skäggmes-slägtet (rörmes-slägtet), Panurus, zool., hör till underfamiljen mesar (Parini) inom mesfoglarnas familj (Paridae), tättingarnas ordning (Passeres) och foglarnas klass. Näbbryggen är böjd utefter hela sin längd, öfverkäkens kanter öfverskjuta underkäken, näsborrarna äro aflånga och sprickformiga, vingarna korta med första pennan lika lång som de öfre täckfjädrarna och stjerten af kroppens längd, graderad. Den enda dithörande arten är skäggmesen, P. biarmicus, som blir 16 cm. lång och är ljust kanelbrun på ryggen och sidorna, askgrå på hufvudet och nacken samt hvitaktig på kroppens undre sida; inre vingpennorna äro svarta med rostgula kanter och stjerten rostgul med hvita spetsar på de yttre pennorna. Hannen har på hvardera kinden förlängda fjädrar, hvilka bilda liksom spetsiga polisonger och i likhet med undre stjerttäckarna äro svarta; honan saknar förlängda fjädrar på kinderna och har undre stjerttäckarna blekt rostgula. Skäggmesen förekommer i Sibirien, östra samt delvis i södra och mellersta Europa bland rörväxter och videbuskar. Han är vig, liflig och orolig, lefver af insekter, om vintern äfven af allahanda frön, bygger sitt bo på tufvor, lefver parvis eller i små familjer samt döljer sig så mycket som möjligt. Makarna lägga i dagen stor tillgifvenhet för hvarandra, framförallt under parningstiden, då hannen har egendomliga åtbörder och utstöter besynnerliga ljud. C. R. S.
Skäggpen, skeppsb. Se Galjon.
Skäggsimpa, zool. Se Skäggsimpslägtet.
Skäggsimpslägtet, Agonus, zool., ett till familjen Cataphracti, ordningen Acanthopterygii hörande fiskslägte. Kroppen är långsträckt, kantig, fullständigt beklädd med ett pansar af benskifvor. Öfverkäken skjuter längre fram än underkäken. Tänderna äro små, kardlika. De båda ryggfenorna, af hvilka den främre är taggfenig, ligga långt framom stjertfenan. Simblåsa saknas. De elfva till detta slägte hörande
Källa: Project Runeberg ·
