Sida 763
Snitseljagt ...
Snufva, näskatarr (coryza), är en akut eller kronisk katarral inflammation i näsans slemhinna. På grund af sin kärlrikedom och sitt för kall, fuktig och bakteriehaltig luft samt retande gaser utsatta läge är denna hinna lätt disponerad för katarr. Snufva anses dock uppkomma äfven genom afkylning af aflägsnare kroppsdelar, särdeles fötterna. Den tyckes ofta uppkomma direkt genom smitta, hvarför man bör akta sig att komma i nära beröring med andedrägt, näsdukar m. m., tillhörande en person med snufva. Katarren framkallar betydlig rodnad och svullnad i slemhinnan, så att näsan lätt tilltäppes (»nästäppa»), samt flytning ur näsan af ett i början klart, vattnigt, blodstrimmigt, sedan slemmigt och slutligen ofta varblandadt sekret. Näsan blir röd, med små sårnader kring näsöppningarna och svullen öfverläpp. Derjämte inställa sig allmänt illamående, frossbrytningar, lindrig feber, hufvudvärk samt nedsatt lukt och smak. Snufvan har benägenhet att sprida sig genom eustachiska rören till öronen, genom strupen till lungornas broncher samt, farligast, in i hålorna i pannbenet öfver ögonen och i käkhålorna. Snufva med nästäppa hos diande barn är särdeles besvärlig, emedan barnen hindras att taga sin föda, då de icke kunna andas genom näsan. Kronisk snufva beror än på långvarig svullnad i slemhinnan, än på atrofi af densamma med så utvidgade näsgångar, att snytning icke förmår utdrifva sekretet, som stagnerar och blir illaluktande. Deraf uppstår den ytterst obehagliga åkomman »stinknäsa» (Lat. ozaena, Fr. punaisie), hvilken ock kan bero på envisa sårnader, oftast till följd af syfilis. Snufva kan hämmas eller kuperas genom torr diet (undvikande af alla våta födoämnen), insnusning af kalomel eller morfinpulver m. m., men säkrast genom insprutning af en kokainlösning. Stinknäsan är ofta obotlig, men lindras genom renande näsduscher, kalomel, lokal behandling m. m. F. B.
Snultra, Labrus, zool., slägte tillhörande fam. Labridae, ordn. Pharyngognathi bland fiskarna. Det kännetecknas genom långsträckt, sammantryckt kroppsform, genom köttiga läppar samt derigenom att öfverkäken kan framskjutas. En enda ryggfena finnes. De undre, sammanväxta svalgbenen äro utrustade med starka, trubbiga
tänder. Hithörande former hafva ofta synnerligen lysande färger. Slägtet räknar omkr. 30 arter från Europas och norra Afrikas kuster. I Skandinavien finnas bergsnultra, blåsnultra, brunsnultra, grässnultra, skärsnultra och stensnultra. (Se Bergfiskar.) De uppehålla sig i kusternas närhet samt lefva företrädesvis af snäckor och kräftdjur. L-e.
Snus (af T. schnauze, nos, näsa), ett njutningsmedel, som utgöres af pulveriserad tobak, behandlad på ett särskildt sätt, och som användes genom att införas i näsan. Detta sätt ätt bruka tobak uppkom i Spanien och Frankrike på Frans II:s tid och har sedan spridt sig öfver snart sagdt hela jorden, om det ock icke brukas i så hög grad som rökning. Tillverkningen af snus är den långsammaste och besvärligaste grenen af tobaksmanufakturen. De blad, som skola användas till snus, böra vara feta och hafva mörk färg samt få icke vara på något sätt sjukligt förändrade. Af stor vigt för snuset är såsen, som i hög grad varierar för olika sorter och oftast utgör en fabrikshemlighet. För de flesta såser är dock vanligt salt en gemensam beståndsdel. Äfven försättas såserna ofta med pottaska, ammoniaksalter och andra salter. Sedan bladen såsats, öfverlemnas de åt den s. k. svettningen, hvilken kan utföras på många sätt. Än låter man de hela bladen svettas, än pulveriseras de på förhand. Stundom låter man en större mängd hoppackade blad svettas på en gång; stundom låter man svettningen försiggå i mindre högar. I senare fallet försiggår denna process på 4--10 dagar, under det att svettningen af de stora högarna kräfver 5--6 månader. En långsam svettningsprocess lemnar bättre vara. För beredningen af finare snus är den s. k. karotteringen egendomlig. De såsade bladen förenas till s. k. puppor, hvilka utgöras af rofformade bingor af särskildt utvalda tobaksblad, hvilka, sedan de genomgått en första jäsning, inlindas i linnedukar, som starkt höpsnöras. Derigenom utpressas såsen, på samma gång som luften utestänges. Pupporna få nu ligga några veckor, hvarunder en långsam jäsningsprocess försiggår. På det att den ännu qvarvarande såsen skall verka likformigt, omläggas pupporna ofta. Efter någon tid ombindas snörena ännu fastare, och sedan borttages linneduken, hvarefter snörena ännu fastare tilldragas och pupporna packas i kistor och nedställas i ett mörkt, jämnt fuktigt och varmt rum, der de tid efter annan ompackas. På detta sätt förvaras pupporna under många år och vinna alltmera i godhet till följd af den långsamma jäsningsprocess, för hvilken de äro utsatta. Slutligen äro de så smidiga, att de kunna skäras som smör, och sönderskäras nu medelst ett slags sågartade apparater, eller ock malas de i ett slags qvarnar. Det snus, som erhålles af detta slags puppor, kallas rappé. Den dyrbara karotteringen har man sökt ersätta med snabbare metoder, men endast med ringa framgång, hvilket sannolikt beror derpå att den långsamma sönderdelningen af nikotinet och de öfriga qväfvehaltiga beståndsdelarna i tobaksbladet lemna en helt annan vara än den, som erhålles vid snällfabrikationen. K. af G.
Snussi l. Senusi, muhammedansk orden i norra Afrika, stiftad omkr. 1860 af Sidi Snusi, en skriftlärd från Tlemsen. Denna orden, hvars syfte är att återupprätta islam till dess ursprungliga renhet, utmärker sig för starkt hat mot de kristne. Den har fått en betydande utbredning i östra Sahara. Ordensgeneralen residerar i Sarabub, v. om Siwa.
Källa: Project Runeberg · ·
