Sida 349
Planscher och Kartor
311 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
åter en krans af större öar, Nämdön, Rimmar ön, Möjan m. fi., men längre tit åt hafvet se vi blott minclre skär, som jämte än mindre klippor — här kallade »kobbar», »hällor» och »haror» — dels äro regellöst strödda öfver fjärdarnas vatten, dels äro samlade i grupper •— »skärgårdar» i inskränktare bemärkelse. Ytterst i hafsbandet bryter bränningen på »bådor», »knuffar» ■ocli »gryndor», och liär ocli livar erinra landets yttersta förposter »Olof Larssons grund», »Per Anders knufven», »Sjölandersbådan» m. fi. -■om upptäckare, som antagligen haft hvarken glädje eller ära af att deras namn blifvit på detta sätt förevigade.
Om vi från saltsjösidan vända oss åt trakten närmast väster om ■Stockholm, åt Mälaren, så finna vi där i afseende å fördelningen mellan vatten ocli land enahanda grunddrag som de förut skildrade. Upplands fastlandskust sträcker sig i hufvudsak mot nordväst ocli Södermanlands mot sydväst, tills den förra vid Almarestäket den senare vid Bornliufvud antager en mera nord-sydlig riktning, ocli utefter båda fortlöpa de hufvudsakliga farlederna i Mälaren, den norra till Uppsala ocli den södra till Södertelje. Inskärningarna äro emellertid här hvarken så talrika eller så skarpt afsatta som på saltsjö sidan; de mest betydande äro på norra stranden Ulfsundasjön med dess fortsättning Bollstaviken och på den södra Yårbyviken, som vid Fittja bro står i förbindelse med Albysjön. De öar, som fylla östra Mälaren, äro mera regelbundet bildade än Saltsjöns. För dem egendomlig är deras starkt utpräglade längdriktning i nordväst-sydost, som redan i detta arbetes geologiska del blifvit påpekad och förklarad. Särdeles påfallande är den långsmala sträckningen lios Ekerön och den därmed landfasta Munsön, som mot öster begränsas af det långa och smala sund, som bär det betecknande namnet Långtarmen.
Säkert har emellertid Johan Fischerström rätt, då lian i sin »Beskrifning om Mälaren» (1785) säger: »Antingen man betraktar strändernas olika beskaffenhet eller fjärdarnas besynnerliga sträckningar eller de många öar-nas och holmarnas fagra skick, med de många märkvärdigheter som liär förekomma, så bör medgifvas, att denna insjö knappt lärer äga sin like i världen.»
* *
Af det sagda framgår tillräckligt, liuru oändligt skiftande fördelningen mellan vatten och land uppträder inom den del af Stockholms omgifningar, som vi här föresatt oss att skildra. Yända vi däremot vår uppmärksamhet från den »horisontala konfigurationen» till den »vertikala», så är förhållandet ett annat. Stockholmstrakten företer i detta afseende öfverallt enahanda förhållanden: inga större höjder förekomma ocli icke heller några vida slätter. Landskapets allmänna karakter är småbergig; det är en öfver hafvet lyft
Källa: Project Runeberg ·
