Sida 371
Planscher och Kartor
331 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
Landsvägarna voro i Sverige under medeltiden af underordnad betydelse i jämförelse med sjölederna. I allmänhet voro de ej farbara för hjuldon, utan endast ridvägar, och så torde äfven hafva varit fallet i Stockholms närhet.
Från staden ledde i äldre tider väsentligen blott trenne hufvudvägar till landets öfriga delar. Den norra vägen gick väster om Brunkebergsåsen och delade sig snart i tvenne, den ena åt Uppsala, den andra åt Almarestäk, där en färja fanns ocli hvarifrån man fortsatte till Enköping och Västerås. Då Klara kloster anlades år 1286, befallde konung Magnus Ladulås, på det att klostrets ägor ej skulle lida men, att den gamla vägen skulle läggas öfver åsen, hvarmed väl får förstås att vägen, som förr gått närmare sjöstranden åt Karlbergshållet, nu fick sin nya riktning uppför den nuvarande Kungsbacken ocli utefter Norrtullsgatans sträckning. Den andra hufvud-vägen norr ut, Roslagsvägen, gick fordom ej såsom nu ut vid Roslagstull, utan vid gamla Ladugårdsgrinden invid Humlegården. Härifrån ledde vägen förbi Uggleviken och sammanföll först ett stycke bortom Kräftriket med den nuvarande vägen till Stocksund, där också torde ha funnits en färja. Först på 1690-talet anlades vägen förbi Ingemarshof genom Roslagstull. Söder ut ledde egentligen blott en väg, nämligen öfver det smala näset viel Skanstull, hvilken väg ett stycke längre bort delade sig, dels åt Dalarö, dels åt Södertelje. Beskaffenheten af äldre tiders landsvägar får en bjärt belysning genom ett bref af Karl IX af den 28 april 1604, som förmäler, att vägen till Telje, alltså hufvudkommunikationsleden mellan hufvudstaden och landets sydliga delar, clå var så förfallen, att man icke vidare kunde där framkomma med vagn, hvarför bönderna i Stockholm omgifvande socknar, ända bort på Svartsjölandet ocli Lidingön, anbefalldes att hjälpa till att få vägen väl pyntad ocli på nytt uppröjd både med broar och annat.
När en så viktig stråkväg kunnat ge anledning till dylika klagomål, så kan man taga för gifvet, att de mindre vägarna i Stockholmstrakten väl närmast voro att likna vid vanliga gångstigar. I äldre tider funnos icke heller några broar i stadens omgifningar. Tidigast torde Djurgården ha blifvit förbunden genom bro med Ladugårdslandet vid nuvarande laboratorium; under 1600-talet omtalas också en bro öfver Uggleviken; i öfrigt hjälpte man sig med färjor. En sådan fanns vid Ropsten, där man ropade på båt från Lidingön; en annan inrättades 1661 öfver Hornsund, samtidigt med att väg upptogs till Fittja. Några år senare anlades här en bro, hvarefter vägen genom Hornstull blef hufvudleden till de södra orterna.
Då vintern stängde sjötrafiken, blefvo vintervägarna på vattendragens is de viktigaste kommunikationslederna. Norr ut begagnades en sådan väg öfver Klarasjö mellan Blekholmen och Klaralandet, där namnet Vintervägen på den korta gata, som leder från Gamla Kungsholmsbrogatan till Norra bangården, ännu bär vittne om vägens forna sträckning. En annan vinter-
Källa: Project Runeberg ·
