Sida 139
GJUTNING AF R RON SSTATY ER 1 VÅRA DAGAR
115
verträffad såsom råmaterial för konstgjutgods eller i allmänhet för sadana föremål, hvilka fordra en ytterst noggrann yttre form jämte en vacker och varaktig yta; likasom den också var den antika konstslöjdens mest omtyckta material och inom den ufria“ konstens område till. och med täflade med marmorn. För monumentala arbeten kan intet material jämföras med brons, och egendomligt är, såsom noggranna kemiska undersökningar haf\a visat, att dess sammansättning i våra dagar föga skiljer sig från antikens.
Formning är gjutkonstens viktigaste förutsättning; och detta gäller i nästan samma grad för vanligt handels- eller maskingjutgods som för konstföremål. I Amerika, där gjuteritekniken står synnerligen högt, får man ofta höra sägas: "Forming is an art, not a trade", och sannt är också, att inom få yrken gör sig arbetarens goda smak och handlag så gällande som här. Hans arbetsmaterial, formsand, formlera eller hvad det än må benämnas, är af plastisk art, som alltså kräfver mycken färdighet men också är tacksammare att bearbeta.
Till en början må i korthet redogöras för de inom konstgjutningen mest använda formningssätten. Enligt den äldre vaxmetoden , “en cire perdue ", använd af antikens kulturfolk, framställes af konstnären en modell af vax eller annat lättsmält, plastiskt ämne. Äfven kunna användas s. k. naturmodeller, såsom blommor eller insekter, hvilka efter formningen förbrännas genom stark upphettning. Vaxmodellen, omgifves försiktigt med ett plastiskt, eldhärdigt material, vanligen af sand och lera eller gips och tegelmjöl. Vid formens torkning utrinner det smälta vaxet och lämnar rum för metallen.
Huru enkel och bekväm denna metod än är, har den likvisst påtagliga olägenheter. Enär formen är gjord i ett enda stycke (“helformningu), finnes ingen möjlighet att upptäcka och förebygga möjligen uppkomna felaktigheter uti den inre ytan. Misslyckas gjutningen, går allt det å vaxmodellen nedlagda, konstnärliga arbetet förloradt. Härtill kommer, att, om föremålen skola gjutas ihåliga, d. v. s. med “kärna" och formmaterial, det på denna lagda vaxlagret svårligen kan påläggas till jämn tjocklek, h vilket åter föranleder ojämn krympning och snedhet hos godset. Slutligen omöjliggöres reproduktion, enär vaxmodellen förstöres vid h varje gjutning. Trots alla dessa brister hos en metod, som än i dag användes af Orientens folkslag, Japaner och Kineser m. fl., kunde dock den grekiska och romerska antiken med tillhjälp af densamma framställa statyer, som i fråga om det tekniska utförandet knappast kunna öfverträffas ens i våra dagar. Benvenuto Cellinis bronsgjutningar voro alla utförda enligt denna metod.
1 slutet af förra århundradet undergick densamma en väsentlig förbättring, hvarigenom vaxmodellen såväl erhåller ett jämntjockt vaxlager öfver kärnstommen som ock med lätthet kan förnyas för flere gjutningar. Antagligen var det bronsgjuteriet i Brtissel, som på 1880-talet först tillämpade denna förbättrade vaxmetod , hvars huvuddrag äro följande. Genom smärre formdelar eller s. k. bindstycken af gips, hvilka formas öfver modellen, erhålles en form, som invändigt öfversmetas med ett jämntjockt vaxlager, hvarefter den inre håligheten, sedan formdelarna sammanfogats, fy lies med en kärnmassa. Sedan denna stelnat, har man sålunda erhållit en vaxmodell, som därpå kringgjutes med ett formmaterial och i öfrigt behandlas likasom vid den äldre metodens tillämpning. Denna vaxmodell kan naturligtvis med lätthet förnyas med användning af den ursprungliga gipsformen.
Att gjuta en cire perdue lämpar sig dock ej för h varje skulpturverk. Under första kejsardömet uppfanns i Frankrike en ny metod, montage ä la Fraucaise, numera införd vid de flesta stilgjuterier i hela norra Europa och Italien. Metoden är mera ekonomisk än de föregående, isynnerhet för större arbeten, samt påminner i flere afseenden om den, som i allmänhet praktiseras vid järngjuterier. Den fordrar dock en rätt besvärlig efterbearbetning af ytan såväl med mejsel som med andra medel för borttagande af den s. k. gjuthuden ( epidermis , la peau de la fante), hvilken å andra sidan, då vax-
3
Källa: Internet Archive ·
