Sida 267
OM KONSTSLÖJI).
67
att gifva uttryck åt begreppet kolonn som bärande individ , konstnärens individualitet fick stå i andra rummet och det naturliga därvid blef sund konstruktion och för materialets natur lämpligt behandlingssätt.
Genom all denna efterbildning af natur blir steget till stjälfständigt skapande svårare att taga, helst som detta steg icke uppskattas som det borde. Saker, som anspråkslösa handtverkare så att säga skakade ur armen för ett par hundra år sedan, finna icke sin motsvarighet i vår tid ens af de skickligaste personers alster. Orsaken till detta ligger nog däri, att liandtverket förr genomträngde lifvet på annat sätt än nu. För den ungdom för hvilka papper och penna och möjligen akvarellfärg och pensel därtill är enda möjligheten till studier i konstnärlig riktning, för honom blir gifvetvis afbildande af gubbar och djur hus träd m. m. hufvudsaken, han vill hafva någon att rita af, men den ungdom som mest slöjdar, innan kritiken är för utvecklad vänjer sig vid att på enkelt sätt framställa verklig form och lär sig därigenom direkt att stilisera. Att vår intelligenta ungdom tillbringar sina bästa år så goi.lt som uteslutande vid skolbänken och på grund af sin inbillade lärda ståndpunkt ringaktar handtverken synes mig vara en af grundorsakerna till underskattandet af konstyttringar inom slöjdområdena.
All konstutöfning är en växelverkan mellan den skapande fantasien och materialet. Ju direktare denna växelverkan är, ju säkrare kommer konstnärens skaparkraft att göra sig gällande. Han får akta sig att låta en fantasibild, uppkommen utanför det slutliga materialet, tvinga det i former som äro olämpliga eller svårarbetade, och han skall ständigt hålla själfkritiken och skaparkraften i verksamhet så att han på bästa sätt använder sig af materialets och teknikens goda tillfälligheter. Som sinnebild för det sunda konstarbetet skulle jag vilja framdraga Hästtämjarne (Castor och Pollux) nu på Piazza Qvirinale i Rom.
Ynglingarne fröjdas öfver hästarnes fria, vackra språng, som de dock känna sig hafva kraft att behärska och leda, fastän utan alla tyglar, endast genom sin intelligens och uppodlade gymnastik. Om man jämför denna lek i fri, sund lifsglädje med cirkusprestationer i högre skolan så kommer man ovilkorligen att tänka på jämförelsen mellan antikens marmor-mästare och 1800-talets af uppkonstruerade teorier uppstyltade konstindustri, som framkom vid ritbordet af tecknare, hvilka oftast icke hade den minsta aning om andra verktyg än ritstiftet och lavyrpenseln och visste knappast, hur de verktyg som skulle användas vid utförandet sågo ut än mindre, hur de skulle skötas. Handtverken hade kommit i vanrykte, det gick icke an för en bildad person att syssla med annat än litet pennteckning, akvarell, pastell och måleri, möjligen litet modellerande och med detta skulle konstslöjden kommenderas. Blott man kunde teckna aldrig så litet, ansåg man sig vara fullt mogen att komponera för ett konsthandtverk, konstutöfning sinnebildad af Castor eller Pollux kunde det omöjligen blifva; det måste blif va ridt i högre skolan af ena eller andra sorten. Och så måste det blifva så länge som gången är den, att konstnären först gör sin komposition färdig på papperet eller i lera och sedan väljer materialet, en tid voro teknik och material så underskattade att man ansåg det likgiltigt hvad material man valde. Att dana någon sorts form äfven den minsta skiss utan ett material med dess teknik som grundval för formgestaltningen måste leda från den sanna konstutöfningen, som är den fullständigaste samverkan mellan idé och material, mellan ande och materia. Det är just ingripandet i materialet och tekniken som är orsaken till det moderna stora uppsvinget inom alla konstens områden. Experimenterandet inom målningstekniken. inom grafiska och textila konstarter hafva gjort revolutioner för det att förbindelsen mellan idé och materia blifvit intimare. Skulptörerna hafva gifvit sig direkt på marmormaterialet och insett, att afpunkterande och afkopierande af lerans former icke är lämplig stenbehandling.
Källa: Internet Archive ·
