Sida 268
Ö8 SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1908.
Lerans i sig själft döda yta blir så lätt liffull af tummens aftryck, stenen däremot är i sig själf liffull, leran fordrar mjuka svällande former, stenen vill hafva kantig och energisk linieföring och plana former, småsaker som se bra ut i lera blifva pjaskiga i stenen; lerans former pålägges på en grundkärna, stenens former nerhuggas från en utgångsyta, m. a. o. formgifningarna äro så godt som motsatta, och så dömer man i de flesta fall stenhuggaren att våldföra sig på sin teknik och medelst punktering afkopiera modellerade former. Den konstnär, som skall bringa många yrken till samarbete till en konstnärlig helhet måste mera än nu är fallet känna till och behärska de olika yrkenas formgifning. Han måste tvingas ned till de ursprungliga materiella resurserna äfven inom handtverkens områden så att hel och full samverkan kan uppstå, eljest blir det blott så att man byter ut en gammal teori, som visat sig förkastlig, mot en ny, som snart visar sig vara lika förkastlig o. s. v.
Den komponerande konstnären skall så direkt som möjligt ställa sig framför det egentliga fullbordandet så att hela hans konstnärliga ingenium kan utnyttjas och så att materialets och teknikens alla resurser användas på det mest verkningsfulla och naturenliga sätt. Först då kan materialet själft inspirera konstnären alldeles som instrumentklangen inspirerar tonsättaren, och då viker allt onödigt teoretiserande i konstprinciper med åtföljande strider undan, då de blifva obehöfliga. Vi veta, i hvilket djupt förfall konstyrkena voro under 1800-talet, äfven har jag förut berört att man ansåg sig kunna behärska konstyrkena genom tecknande och bokligt vetande ensamt. Då man insåg detta förfall var det helt naturligt att man , som den människa som kommit på dekadens, sökte anknyta sig till sitt forna jag och återupptogo sina forna ideal och förmögenheter, detta förkastas af många moderna författare, men de, anser jag, äro blinda för förutsättningarna, att detta först skedde endast genom stilforskning och konsthistoriskt ritande, det som de moderna författarne klandra är tydligt då man förbisåg handtverken och det blef först under de sista decennierna 1800-talet som man kunde framdrifva äkthet i material och konstruktion, först sedan kom uppsvinget i handtverken, då de ställdes in på att kopiera forna tiders former, men konstslöjden näres dock i mycket ännu med luftrötter ty den ofvan omtalade direkta konstutöfningen inom dessa har ännu icke blifvit allmän.
Då den öfverdrifvet konsthistoriska teorin undanskaffades, hade man sålunda icke något verkligt reelt att sätta i stället, ty de ledande krafterna voro endast tecknare då det gällde det ornamentala, man var litet kritiker på konsthandtverk, men ej det minsta utöfvare af dem och följden blef att man icke hade annat att komma med än nya immateriella teorier. Man gjorde kraf på natur, men förväxlade begreppen natur och naturenlighet och följden blef denna onaturliga naturalism där det dekorativa ändamålet fick stå tillbaka för naturalhistorien. Förfallet kom genast, och principen blef den att ju mer kvistar och rotbråte man drogs med ju bättre, alla gamla goda principer om rytm och välberäknad dekorativ verkan fingo stå tillbaka för den på orätt sätt tillgodosedda naturen.
Numera har man mer allmänt fått ögonen öppnade för sund konstutöfning, och gjort den till konstens sunda grundval på hvilken olika åsikter trifvas i hvarandra uppeggande samarbete, inseende att skicklighet i yrket och dess teknik är nödvändigare än historiska, zoologiska och botaniska forskningar.
Hvad är form? För att studera formens utseende måste vi granska den sådan den förekommer i naturen. Hvad är form i naturen? Otvifvelaktigt resultatet af vissa krafters verkningar. Hela naturen är sammansatt af otaliga massor form. Klippornas totalformer äro danade af eruptionskrafter, molnens af himmelens vindar, men de besitta dock en viss regelbunden grundform; hvilken? Molnen äro samlingar af vattendroppar, alla hafva klotrund form som solen, månen och stjärnorna, hvarför? Jo alla äro eller hafva
Källa: Internet Archive ·
