Svenska slöjdföreningens tidskrift

72

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1908.

verkens formgifning utan att göra nya förvärf, nya uppfinningar på dessa områden. Vi måste gripa oss fast i jorden, taga vara på våra fäders arbete, och icke låta oss bedåras af sirensången om vår tids härliga resurser. Vår ståndpunkt är gifven genom de uppfinningar som blifvit redan gjorda, inom denna ståndpunkt måste vår skapade fantasi röra sig, hvarje försök att öfverskrida denna ståndpunkt inom en uppfinnings omgestaltande måste stämplas som fantastisk och onaturlig.

Vår tids resurser äro utan alla tvifvel storartade, men deras storslagenhet ligger på andra områden än konstslöjdens. Man kan obestridligen indela hela den praktiska yrkesutöfningen och industrien i tvenne skilda områden. Inom det ena området tillgodoser sig människan de mekaniska krafterna. Inom detta blir människan skapelsens materiella härskare, genom detta röjer hon mark, dödar de vilda djuren, bygger pyramider, förgör de svagare släktena, plöjer böljorna, rusar fram öfver länderna och tillgodoser lifvets praktiska kraf genom storindustrien, m. a. ord den är medlet till vinnande af fred och bekvämligt tillgodoseende af lifsbehofven, alltså första medlet till uppnående af lycka. Det andra området sammanhänger mer direkt med människans lyckokänsla. Jag menar alla de yrken, i hvilka människans inneboende skönhetsträngtan kan få något uttryck. Låt mig kalla dem konstslöjd, dit jag vill räkna äfven de enklaste yrken af sådant slag, kort och godt, de båda områdenas yttersta spetsar' äro: Storindustri och Konstslöjd , och äro såsom de synas för mig, karaktäriserade genom det sätt på hvilket de arbeta i lyckans tjänst, den ena arbetar för att vinna terräng för odlingen, i den andra skall odlingen finna sitt materiella uttryck och bilda grundval för vidare odling. Det förstås af sig själft, att det måste vara en god samverkan mellan dessa båda element om full lycka skall kunna uppnås. Under Ludvigarnes tidehvarf blef odlingen onaturligt uppskrufvad genom aristokratien, konstslöjden blef en fråssare, som genom sin omättlighet gjorde sig omöjlig, som synes af roccoccotidens högaristokratiska all företagsamhet dödande prålsjuka, i det man icke ansåg sig kunna göra en den enklaste maskin, kanon eller slagskepp utan kruserliga sirater och fråsseri i formgifning. Detta var mer än den kraftigt sjudande och jäsande maskintekniken och de praktiska vetenskaperna kunde tåla. Revolutionen var behöflig äfven i denna synpunkt. Storindustrien bröt fram med genom århundraden samlad styrka, länge hindrad af dogmer och kruserligheter. Men konstslöjden förtärdes, den fick ingen plats i de stora intressena och storartade affärsföretagen. Vår tid visar dock industriens otillräcklighet i arbetandet på människans lycka och de kraftigaste uttrycken för denna rubbning i jämnvikten är utan tvifvel missnöjet inom arbetarekåren och dess öfverspända idéyttringar. Af alla de skaror som arbeta i storindustriens tjänst kunna endast ett fåtal personer verkligen finna glädje i sitt arbete. Alla de som år ut och år in skola hundratals gånger om dagen utföra samma tempo i en stor fabriksrörelse kunna omöjligen känna tillfredsställelse af arbetet. För en slö natur betyder detta ej så mycket, men för en aldrig så litet begåfvad person är det abnormt och han drifves att taga skadan igen medels rafflande' nöjen under fritiden. Detta alstrar gifvetvis disharmoniska människor som därför älta perversa idéer, och det behöfves ej att synnerligen många sådana förstörda själar sammangaddas, förrän en farlig massa följer dem. Hade vi mera konstslöjd d. v. s. sådant arbete i hvilket arbetaren kan vinna tillfredsställelse, sä skulle de mer begåfvade arbetarne d. v. s. de farliga ledarne få tillfredsställelse och vinna harmoni och sundhet. Men, frågas det, icke kunna vi väl återgå till handarbete, då vi uppnått en sådan fulländning inom maskintekniken. Svaret därpå blir, att det är många yrken, inom hvilka maskinarbetet icke kan blifva hufvudsaken, men där handarbetet drifves med makt därhän, att det skall se ut som maskinarbete och där arbetsfördelningen är sådan att arbetaren ändå blir så godt som en maskin. Men för att vinna en annan sakernas ställning fordras genomgående högre odling, helt säkert intet annat. Oräkneliga alster ser man utomlands, som visa handarbetet och lämnas som sådant, hvar-