Svenska slöjdföreningens tidskrift

OM KONSTS U)J1>

71

oförståelsen för ytbehandling hos våra bygghandtverkare är, det vet hvar arkitekt. Med maskinslaget fasadtegel insatt af en okänsligt korrekt murare kan ingenting göras vackert. Ytbehandling skall vara formgifningens utgångspunkt så att den passar i stycke med den och förhöjer formen alldeles som bladporerna förhöja bladets och barkbildningen förhöjer trädstammens former.

Kfter denna korta antydan om de mänga resurser som ligga endast i ytbehandlingen ville jag ingå litet i själfva formbehandlingen och begreppet stilisering. Alla äro vi ense om att en tecknings eller målnings konstvärde fordrar en skicklig och välberäknad penneller penselföring. I ännu högre grad är verktygets skickliga, välberäknade förande en grundfordran för konsthandtverket, däri man måste riktigt lista ut de enklaste dragen för att gifva bästa verkan och som leda fort och direkt till det färdiga tillståndet. Börjar man knåpa och peta, så fortgår det i oändlighet och verket blir karaktärslöst. Utförandets teknik behärskar således på sitt sätt den formgifning som framfödes af det dekorativa begäret. Men tekniken är resultatet af en mångfald uppfinningar och hvarje dekorativt grepp är en uppfinning. Stilisering är således resultatet af tekniska och dekorativa uppfinningar, den, som tror att han stiliserar genom att utan vidare godtyckligt förändra en form, bedrar sig, han gör ingenting annat än en “tillkrystning". Stil är resultatet af uppfinningar, af kultur, och icke af hugskott.

Men i uppfinningen ligger ett visst öfverdrifvande af naturen, uppfinning är något som är mer än direkt natur.

Konst innebär således otvifvelaktigt en viss öfverdrift af naturförutsättningarne.

Den öfverdrift, som har en sund materiell grund och är ett utslag af lifsglädje, af fröjd öfver naturens många härliga egenskaper, den innebär något af äkta konstnärlighet, af lifsfrö och utvecklingsmöjlighet, men så snart man rör sig på overkliga områden uppkomma genom uppkonstruerade teorier, ritande eller modellerande utan stöd af realiteterna öfverdrifvet originalitets- eller reklambegär m. m. så är hvarje minsta steg en öfverdrift som går mot förfall. Detta vill jag belysa med ett exempel. Antag en målare, en konstnär som väl behärskar sin pensel och palett. Inspirationen tvingar honom att göra vissa öfverdrifter, men hans konstnärliga ingenium skall behärska dessa öfverdrifter, som då göra hans verk till konst, skulle han blott kopiera naturen så vore han blott en lefvande fotografiapparat. Då han nu direkt har handen vid sitt verk så kan hans konstnärliga ingenium arbeta och döma direkt, arbetet har då förutsättningar till att blifva som målaren själ f vill hafva det, m. a. o. han står direkt framför de materiella resurserna. Men antag att samme man skall göra ritning till ett skåp t. ex. Antag vidare (ett naturligt antagande) att han icke är hemmastadd med alla snickarens knep att öfvervinna träets krångliga egenskaper, att han icke öfvat sig i träsnideri, men är van att teckna blommor och blad, antag att han sällar sig till den satsen att det mänskliga ingeniet står öfver alla material, litar för mycket på nutidens resurser och tar sig till med att rita något som mera är en blomsterberså än ett skåp (värre har händt). Snickaren kanske lyckas med vissa förändringar få ihop skåpet, af så lång varaktighet som publikens förtjusning. Det är något sådant jag menar då jag påstår att så snart man rör sig med overkligheter, d. v. s. på områden där det konstnärliga ingeniet icke kan döma direkt, sa är hvarje steg en öfverdrift som går mot förfallet.

Man måste inom handtverken själfva intränga i de materiella grundprinciperna och behärska dem så att nya uppfinningar eller kombinationer kunna framkomma, som kunna gifva uppslag till nya former. Yi veta hur i alla tider så skett, vi veta hur uppfinningen af metallgjutning grundlagt sin tidsålders hela kultur, hur uppfinning af järn och stål omskapat all konst och hur uppfinning af exempelvis hvalfvet varit upphof till nya konstepoker. Hvarje handtverk är grundadt på en mångfald uppfinningar af hvilka många gått förlorade under 1800-talets förfall. Yi kunna naturligtvis ej omskapa handt-