Sida 119
Skorstenen på Jakobs kyrka
SAMHÄLLET SJUKT.
119
»Packet måste tuktas», heter det bland dem bittida och sent. Men stick dem sjelfva i näsan, då blir det annat ljud. Kasta öfver dem blott en kungörelse lik den af den 27 mars, då skall man få se rörelse i de förnäma lägren. Sjelfva millionärerna bland herrar stadsfullmäktige ropa högt, och man kan lätt tänka sig hur det skall låta, när en hvar af dem ropar med sina tusen eller två tusen röster. Då måste allt hvad samhället eger af lagar och lagvårdare kallas upp. Blotta skymten af det trassel och de trakasserier som från polisens sida hotar dem kommer dem redan att blekna. Hur mycket mer då, om de i verkligheten finge röna allt detta, men hvilket nära nog är dagligt bröd för samhällets lägre befolkning.
Förtjenar då denna befolknig intet undseende, ingen aktning?
Det är endast i Den Gamla verlden, murken i så mycket, en sådan fråga kan göras. Inom den nordamerikanska unionen skulle ingen förstå den. Ingen som arbetar anses der för låg, och finns det någon lägre klass, så är det den som bildas af lätjan och vekligheten. Men hos oss, der man frågar, icke hvad man kan, utan hvad man är, icke hvad man gör, utan hvad man har, — hos oss är frågan naturlig.
Betraktar man något närmare den egentliga arbetsklassen, hvad finner man då? Jo, öfverallt ett bemödande att höja sig till omtanke för framtiden, till bildning och humanitet. Vi se huru de förr så vanliga förströelserna på krogarna alltmer öfvergå till lärorika och förädlande sysselsättningar under arbetarnes hvilostunder. På åtskilliga fabriker gifva arbetarne söndagsaftnarna dramatiska föreställningar, sjelfva gemenskapen af garnisonen öfvar samma själsbildande nöjen. På Typografiska föreningens årsfest för ungefär en vecka sedan yttrade till oss en hög embetsmän:
»Jag tror knappast mina ögon och öron. Det råder ju här en sällskapston som kommer mig att glömma, att jag är i en arbetarförening, och man ger musikpartier, som kunde anstå hvilken konsertsal som helst. Här är ju be-lefvenhet utan öfvermod och glädje utan flärd.»
»Och artighet utan falskhet,» tillade den som tecknar dessa rader.
I nära fem års tid har man sett hopar af arbetsfolk strömma till de ställen, der man öfvar sig i vapnens bruk,
Källa: Project Runeberg ·