Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

124

TAL OCH RIKSDAG SANFÖRANDEN.

alltid fruktadt, alltid farligt att nalkas. Lejonet på de tre strömmar är ett intet mot lejonet i sitt bo. Sverige förlorade mycket, men det behöll dock Finland och stod ännu qvar på en försvarlig bredd af tysk botten, och det hade ökat sin lagerskörd, som tyngde och länge tyngde på händelsernas våg.

Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år, som mulnare än någonsin hvälfde sig öfver den arma, lidande, förtviflade fosterbygden. Krig mot nästan hela verlden, olyckor och förräderi på alla sidor, och enväldet hårdnackadt midt uti. Finland förloradt, landets alla materiella tillgångar uttömda, dess ungdom släpad till slagfälten och döende innan den kom dit; inbördeskriget, snart en nödvändighet vordet, redan höjande brandfacklan; kosackernas hofvar trampande våra fäders jord! Steppernas vilda horder ville vattna sina hästar vid Mälarens strand, liksom de några år senare gjorde det vid Seine. Till Seine kommo de, men till Mälaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjelp aldrig komma I

Guds hjelp den 13 mars 1809, det var revolutionen, och Guds redskap voro de män som trädde i spetsen för den, och derför skall minnet af denna dag alltid bli heligt, åtminstone för sannt svenska hjertan. Men är det väl öfver en olycklig, nästan medvetslös konungs fall som ett ädelt folk jublar? Nej, det är öfver enväldets fall vi triumfera, detta envälde, som i alla tider stått oss så dyrt, som, när det med ena handen gaf oss Narva gaf oss Pultava med den andra — enväldet, som vårt land aldrig mer skall tåla, utan ihärdigt strida emot, såsom våra fäder stridt hafva, och hvars minsta tillstymmelse vi skola qväfva, liksom Herkules qväfde ormungarna i sin starka hand.

Derför, när vi tömma en skål för den 13 mars 1809, så är det för den despotiska principens undergång här i Norden, och det var ur dess spillror som folkets nya frihet, en lössläppt dufva lik, flög öfver land och sjö, utan att en enda droppe blod fläckade hennes hvita vingar. Ja, mina herrar, en skål för den dag då nöden var som störst, men också, himlen vare tack, hjelpen som närmast! För minnet af den 13 mars 1809!