Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

FÖRENINGSFÖRDRAGET MELLAN SVERIGE OCH NORGE. 133

heller meningen att Sverige skulle få något. Det talades visserligen om Finlands återvinnande, i synnerhet före valet i Örebro; det talades äfven om Norges införlifvande, i synnerhet före freden med Danmark. Men alla dessa tal förblefvo lösa hugskott. Sverige skall aldrig få någonting, om icke på den yttersta dagen en belöning för sitt himmelska tålamod. Sverige fick förlusten af sina tyska provinser med åtskilligt annat smått och godt på köpet. Sverige var till och med så ädelmodigt, att det ensamt åtog sig Norges statsskuld och hade bestämdt fått betala den, om icke Norge otvunget åtagit sig den. Mycket af detta belyser grefve Anckarsvärd i sin motion, och derpå igenkänner jag den gamle frihetskämpen, den sanne ädlingen, den oförskräckte medborgaren, som värdigt sammanstält sitt namn med det tidehvarf hvari han handlat. Men när han vidare vill angifva orsakerna till misstänksamheten å Norges sida, då följer jag honom ej.

Visserligen ser man redan i föreningens början misstänksamheten uppspira i Norge, men jag finner den lika nödvändig som naturlig. Man kan icke vara misstänksam nog när det gäller att försvara sin frihet, och är denna frihet ung, finner jag det ännu naturligare. Ett folks unga frihet är ömtåligare än den lilla blomsterplantan som man under glas skyddar mot sjelfva luften. Norge fick snart skäl för sin misstänksamhet, ty det dröjde icke länge förr än Karl Johan sökte åtkomma det veto Norge förbehållit sig. Han sökte, men lyckades ej. Vid samma tid och derefter öfversvämmades svenska pressen af broschyrer, af hvilka flere gingo ut på ingenting mindre än föreningsfördragets upphäfvande, naturligtvis till nackdel för Norge. Äfven dessa bidrogo att underhålla den misstänksamhet man lägger Norge till last.

Hvad nu angår Sverige i dess förhållande till Norge, så är det klart, att det förra landet, vid jemförelse mellan sin statsförfattning och det senares, skulle känna sin egen betydligt underhaltig. Sverige hade sått för mycket och skördat för litet, Norge hade sått intet och skördat allt. Det var för mycken tropisk växtlighet i Norges politiska natur, medan Sverige räknade missväxtår för det mesta. Så uppkom afunden. Men denna känsla är icke alltid så mörk som man föreställer sig. Den har, liksom molnet, den också sitt purpurbräm och sin gyllene rand. Den inrymmer