Sida 151
Tal vid halfsekelsfesten den 13 mars 1859
I DEN S. K. NORSKA FRÅGAN.
151
stund logiken förlamad och rättvisan stadd på flykt med folkrätten i sällskap. Antingen liar en fullständig anarki inträdt i rättsbegreppen, eller också befinna vi oss i ett tillstånd af yrvakenhet, som hindrar oss från att se klart, känna innerligt och tänka förståndigt. Till heder för vårt tidehvarf vill jag antaga det senare förhållandet, och det har också all sannolikhet för sig.
Sverige har, hvad Norge beträffar, varit invaggadt i vissa illusioner, hvarutur det för icke så länge sedan vaknat. Men för dessa illusioner rår hvarken Sverige eller Norge, och Norge allra minst. När Norge fick sin fria statsförfattning, tack vare lyckliga konjunkturer, och kände sig lyckligt deraf, hur kände sig Sverige då vid den tiden? Likaledes lyckligt och var till och med förtjust upp öfver öronen, ty det fanns knappast en af tusen som kände det rätta förhållandet; nästan alla lefde i den föreställningen, att Norge var ett eröfradt land; alla den tidens tidningar och broschyrer öfversvämmade af loford öfver Karl Johan, hvars segerrika svärd lagt Norge till Sverige, och derigenom i dubbelt mått ersatt oss förlusten af Finland.
Visserligen tyckte en och annan, att samma segerrika svärd alltför väl kunnat bibehålla Pommern och Rügen; men man borde icke begära orimligheter, hette det. Allenast man i ena vågskålen hade Norge, kunde man gerna lägga i den andra Finland, Pommern, Rügen och till på köpet några säckar guld, några kannor blod, upphemtadt från slagfältet. Vågskålen med Norge stod ändå som vore den fastnitad vid jorden. Sådant var förhållandet den tiden, sådan var den illusion hvaruti vårt land invaggades, och öfver vaggan spände hofsmickret och ett bedraget folks blinda afguda-dyrkan sitt flor, för att icke någon näsvis fluga skulle väcka den slumrande.
Men under det vi sofvo, utvecklade sig Norge med en förvånande växtlighet; från storting till storting tog det fasta på sin frihet och sträfvade att bli en aktad medlem af det europeiska statsförbundet, och just som vi började gnugga oss i ögonen, ty man kan icke sofva i evighet, hörde vi till vår stora öfverraskning, hurusom Norge med stöd af sin Grundlov förväfvade sig den ena rättigheten eller fördelen efter den andra. Men alla dessa rättigheter och fördelar ansågo vi som obilliga och Sveriges rätt förnärmande anspråk, just till följd deraf att vi icke ännu uppfattat grunden för
Källa: Project Runeberg ·