Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

I DKN S. K. NORSKA KRAGAN.

153

och nog är den vacker, den. Men sliter man från denna fana de rättvisans och sanningens emblem, som våra fäder fäst vid den och som förde med sig segerns lagrar och Glids välsignelse, då ■— då blir det endast en färgad trasa, af folken missaktad, af himlen öfvergifven!

Herr Björck, min eljes så utmärkte ståndskamrat, finner icke mindre än 40 à 50 §§ i Grundloven vara af fullkomligt unionel natur. Om så är, hvad är då den egentliga riksakten? Eller är meningen, att Norge har tvänne särskilda riksakter? Men hvar har det då sin grundlag? Hvar är Grundloven? Lös mig den gåtan den som kan! Jag tycker just hvad norrmännen skola bli storögda .när de, som i nära femtio år med stolthet öfverräknat paragraferna i sin Grundlov, seende i dem sin frihets fasta värn, nu helt oväntadt se huru Sverige på icke mindre än 40 i 50 förut okända vägar tränger in i Norges statslif. Det är just detsamma som att skjuta Sveriges gräns in i halfva Norge. Nåväl, mine herrar, sedan vi nu skickat paragraferna som förebud, kunna vi ju nästa vår komma efter sjelfva för att presentera för Norge — hvad? Kanske vår adel och vårt prestestånd.

Och man tror, att detta sätt att behandla Norge skall förmå det till de frivilliga eftergifter vi fordra. Samma varelse som man skonslöst drager vid håret begär man af, att han af god vilja skall kyssa ens händer! På det sättet dresserar man djur, men icke folk, och allra minst sådana folk som en gång smakat frihetens behag, sjelfständighetens sötma. Nej, mine herrar, jag ser splitets och hatets tistlar ånyo vårdas af beställsamma händer. Men när tvänne smärre folk lefva i osämja och strid, och dessa folk hafva till granne en mäktig envåldsstat, då är faran omätlig, och historien visar oss följderna deraf.

Det gamla Greklands stater tvistade på ungefär samma sätt. Athen med sin höga kultur pockade på öfverhöghet öfver de andra staterna, som å sin sida icke hade mindre anspråk. Men bäst de tvistade kom Macedonien med sin Alexander i spetsen och lade i eviga bojor Greklands frihet och med denna en kultur som var forntidens ljus och ära — lade dem så att de aldrig reste sig mer, ty det land som burit så mycket skönt, ädelt och stort är numera knappast annat än sjöröfvares nästen.

Macedonien finnes ej mer,, men icke är det brist på Alexandrar, och mer än en gång under denna diskussion