Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

156

TAL ocn BIKSDAaSANFÖnANDEN.

mästerstycken, musiken sina härligaste toner? Och har allt detta hjelpt? Nej, och hvarför? Derför att hon sträfvat att bli och verkligen blifvit en politisk korporation, ett verldsligt välde med all dess flärd och hersklystnad — blifvit raka motsatsen till hvad hon var ämnad att blifva: nämligen en kyrka bygd pä kärlekens, försakelsens och ödmjukhetens himmelska grunder. Detta om den kungl, propositionen. Nu några ord om lagutskottets förslag.

Rättvisligen bör erkännas, att lagutskottet haft stora svärigheter att bekämpa, men det har blifvit besegradt af dem. Utskottet har sökt göra något af den kungl, propositionen; men att göra nägot af intet, det ligger icke i menniskohand. Man måste värdera betänkandets vackra poetiska form, sällsynt i våra offentliga akter; men estetiken har ej blott till uppgift att förgylla ytan, hon måste äfven genomtränga sitt ämne, så att det blir som guld alltigenom, ty sanningen är hennes förnämsta uppgift. Hvad som icke är sannt blir icke heller skönt, utan endast litet bladguld, som, lagdt öfver remnorna, smeker ögat men förvillar tanken och känslan.

En för forskningens frihet betänklig sats innefattas i utskottets yttrande, att det gudomliga ordet sjelft icke är möjligt af utveckling annat än den menskliga uppfattningen deraf. De heliga skrifterna, uppsatta af profeter, evangelister och apostlar, kunna väl icke gerna anses för annat än den menskliga uppfattningen af det gudomliga ordet; men om det äfven vore det omedelbart gudomliga sjelft, så är det väl i hög grad stridande mot begreppet om det gudomliga att påstå, att detta icke är mäktigt af utveckling. »Bokstafven dödar, men anden gör lefvande», men allt lefvande är rörligt, framåtskridande, stadt i en evig utveckling. Deraf den föränderlighet som genomgår hela skapelsen och som gör, att vi i jordens innandömen finna lemningarna af en skapelse som varit, men icke mer är. Det gamla har lemnat rum för ett nytt, som äfven i sin ordning skall bli gammalt. Men allt som kommer i stället är en ny utveckling af det gudomliga, skönare och härligare än det som varit har. Utskottet hade säkerligen icke gjort sig skyldigt till det nu anmärkta påståendet, om det, i stället för att blott glänta på sanningens dörr, slagit upp den på vid gafvel, om det mera tänkt på den gudomliga rättvisan än på den kungl, propositionen. Det har visserligen tänkt på båda och sökt