Sida 157
Tal vid halfsekelsfesten den 13 mars 1859
I RELIGJONSFEIHläTSFRÄGAN.
157
jemka mellan dem; men att pl en gäng blicka in i ljuset och mörkret, det är omöjligt.
Man berömmer utskottet för att det från domkapitlen till justitiekansleren öfverflyttat rättigheten att bestämma om åtal, en förordning som dock föga kan betyda så länge presterskapet genom sin makt inom representationen är af sådan vigt för regeringen. Icke skall hon öfvergifva sina bästa vänner för någonting så obetydligt som en individs menlösa tro, och hvad betyda väl för öfrigt sympatier eller antipatier i en tid der man endast stöter på intressen I
Lika litet som regeringens gillar jag utskottets förslag,, eller något som hvilar på blott half rättvisa. Half rättvisa är half orättvisa. Jag ansluter mig då närmare till herr Rosenqvists förslag, ty detta uppfattar något närmare betydelsen af dessa Kristi ord: »Der två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem.» Se der den enda grunden för den rätta evangeliska kyrkan; men hvem bygger på denna grund? Regeringen känner den ej; statskyrkan känner, men erkänner den icke. Eller huru hafva dessa härliga Kristi ord kunnat ljuda genom så många sekel och ljuda förgäfves? Kan man tänka sig något mer upplyftande, rörande och tillfredsställande både för tankens frihet och samvetets frid än dessa ord, hvaruti, liksom i en gemensam spegelbild, Guds vishet sammansmälter med hans oändliga godhet och kärlek? Men de hafva återstudsat, dessa ord, från katedralens murade stenmassor, hvilka sträckt sina tornspiror liksom armar mot skyn, snarare för att skjuta himlen ifrån sig än draga den ned till sig, till den jord hvars skydd, uppbyggelse och tröst kyrkan alltid borde vara, men sällan, om någonsin varit,
Källa: Project Runeberg ·