Sida 22
Invaliden
Min morbror han var grenadier Och nästan hög som tallen der. Jemt på mustascherna han vred — Klart, att han varit med. »Den pojken duger,» sade han, »Blir nog med tiden ock en man, Det är en axelbred krabat Och han bör bli soldat.»
»Soldat!» — det klack uti mitt bröst, Den ljöd sä underbart den röst. Det måste vara ljuft, minsann, Att jemt gå styf och grann Med tumsbred guldgalon på ben, Med kask, som emot solen sken, Med sabel, som man kunde dra Och hvilken bet så bra.
Nog af: när gamle morbror dog, Hans rensel och gevär jag tog Och drog så glad och lustelig Ut i det finska krig. Som björnen stark, som ekorrn vig, Jag bröt mig snart en blodig stig. Man damp, fast jag ej skryta vill, Så fort jag dängde till.
Men när min första strid var slut Och raseriet rasat ut, Jag blodet strök från mitt gevär Och tänkte då så här: Nog har jag slagits som en karl, Beröm af min kapten jag har; Men är det Gud behagligt då Att åderlåta så?
Snart krigstrumpeten åter ljöd Och mig på nya »storverk» bjöd. Jag etter värre högg och stack, I botten bägarn drack.
Källa: Project Runeberg ·