Sida 8
Erik XIV:s barn
Och samma glädjesånger hördes tona, Och folket jublade från strand till strand. Det var min moders kröning. Kungasalen Stod, liksom denna, rik på prakt och glans. Men perlorna i kronan voro qvalen, Och diademet var cypressens krans.
Då var jag barn; men ännu hör jag ljuden Af jublet, som kring tronen höjde sig. In kom min moder, skön i högtidsskruden, Men mera skön, när der hon log mot mig. Men då hon stannar vid min broders vagga, Ett blodigt spöke sig ur djupet drar Och vecklar ut sin nattligt svarta flagga Till himmel öfver kronan, som hon bar.
Jag ryste till. — Min moder upp sig höjde Och nalkades min lilla bädd på tå; Men när sitt hufvud ner till mig hon böjde Och lät sitt hjerta emot barnets slå, Då såg jag hennes blick i tårar löga, Och kall var hennes kind, som låg vid min, Såg genom molnet i min moders öga, Att spöket trängt i modershjertat in.
Hu, det var rysligtl — Värre verkligheten I — Knappt dagens sol i vestern släckt sin glöd, Förrän ånyo skallade trumpeten, —-Men det var krigstrumpeten då som ljöd. Ånyo lyste det i rummen höga, — Men det var svärden då som blixtrade; Ånyo purpurn blänkte från det höga, — Men det var blodets ström på gatorne.
En broder trängde in på dessa ställen Bland svärdens hugg och eldgevärens skott, Och innan solen sjunkit bakom fjällen Satt brodern, smidd i jern, på broderns slott. Och medan faderns dödsdom man förkunnar, Slits moder ifrån barn af rånarns arm, Och kungabarnen ej en gång man unnar Att gråta ut vid krossad modersbarm! — —
Källa: Project Runeberg ·