Sida 107
Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
och dels de af utskänkningsbolaget arrangerade anstalter, som enligt tidningen Strix gå under benämningen »sprutmoj», i själfva verket legio, och det är svårt att säga hvilka af dem äro mest karaktäristiska för Stockholm. Man besvarar måhända spörsmålet riktigast, om man indelar dem i vissa skilda typer och visar, att hvarje typ för sig är Stockholm egen.
Ty äfven våra största och i många fall efter utländska mönster inrättade restauranter ha sin nationella prägel, och ingen som dinerar på Grand eller Operakällaren skall, trots en mängd kontinentala detaljer, hemfalla åt den föreställningen att han sitter till ex. hos Paillard eller Larue i Paris, hos Delmonico i New-York eller på Café Royal i London, nej ej ens på Hotel d’Angleterre i Köpenhamn.
Smörgåsbord.
Matsalens på Grand mahognyväggar och magnifika belysning, m. m. äro visserligen fullt ägnade att täfla med, ja öfverträffa utlandets förnämsta restaurantlyx, men inskriften »Hvila vid denna källa» på spiseln frammanar ju för tankarna ett så äkta stockholmskt källarminne som Bellman, och matsedeln är, trots sin franska ordalydelse, i allmänhet ganska genuint svensk. Häri ligger naturligtvis intet fel, tvärtom, isynnerhet som det matsedeln bjuder på mycket ofta utgör prof på god både fransk och engelsk kokkonst, liksom man också på Operakällaren i kanske ännu
Källa: Project Runeberg ·