Sida 108
Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
högre grad och trots professor Björks så pompöst infattade damer har all anledning med tillfredsställelse finna såväl hela stämningen som själfva kokkonsten i de allra flesta fall typiskt svenska.
Smörgåsbordet intager ju, trots alla angrepp för skadlighet och ändamålslöshet, allt fortfarande sin plats som de stockholmska måltidernas ingress, äfven på våra förnämsta och mest kontinentala restauranter. Dess förtärande begås ännu åtminstone i hvardagslag som man säger gående — en mycket tröttande och otreflig vana — men detsamma förekommer lika ofta i mer förfinade och för matron angenämare former, såsom på bricka eller framsatt på samma bord som den egentliga måltiden. Ofta kallas det då »extra», d. v. s. det innehåller flere eller färre särskildt utsökta delikatesser, såsom prima sardiner, sardeller i olja, färserade oliver, rökt lax, det läckraste gåsbröst o. s. v. — till fröjd för goddagspilten, men kanske ej uppskattadt högre än hvad den hungrige postexpediten eller renskrifvaren gör, när han i middagsstunden krafsar i karotten med den inlagda sillen eller skär sin mesostskifva på Runans eller Tennstopets smörgåsbordsallmänningar. Afsikten med smörgåsbordets talrika läckerheter är liksom med de här och hvar i utlandet brukliga hors d’ouevres att tjänstgöra som apéritifs d. v. s. att reta aptiten, och de böra därför blott njutas med måttlighet. Men i Stockholm kan man ofta iakttaga, hur smörgåsbordet upphöjes till måltidens hufvudsak och hur mången redan vid det uppträder som marodör à la salig professor Wy-Bromander.
Häri kan man måhända skönja en kvarlefva af förfädrens vikingalynne, men i öfrigt försiggår tillgodoseendet af magens kraf, särskildt inom de högre samhällsklasserna, under mycket anständiga och civiliserade former, på samma gång det öfver det stockholmska måltidsintagandet i allmänhet hvilar en glad och liflig stämning. På själfva Grand ser man sällan den stelhet, som t. ex. på de elegantaste Paris- och Londonrestauranterna först viker undan vid måltidens slut. Stockholmaren är i vanliga fall icke blaserad, han är glad i mat, och om han än blott mera sällan kan stämplas som spirituell, så utmärkes han dock ofta af en viss bonhommie, som verkar att lifsandarna äfven bland obekanta ej känna sig bundna utan redan vid soppan eller åtminstone
Källa: Project Runeberg ·