Boken om Stockholm i ord och bild

afskräde samlas omsorgsfullt i små högar, färdiga att forslas bort. Öfverallt låta dessa beskäftiga karlar sina kvastar glida öfver trottoarer och körbanor, fot för fot skrida de vidare och lämna så litet som möjligt oputsadt bakom sig. Gatsopare. På hufvudgatorna och några af de större platserna skramla vidunderliga maskiner, dragna af en eller två hästar långsamt åstad, rörande upp väldiga dammoln eller stänkande gyttja omkring sig. Och hvar de dragit fram, lägga sig långa, smala ränder af de oundvikliga soporna, som alltid regelbundet köras bort hvarje morgon för att lika säkert finnas där igen nästa kväll. Den, som icke sett de långa järnvägståg, hvilka dagligen från flere olika stationer släpa bort smutsen, skall det förefalla otroligt, att så mycket kan finnas. Och likväl är det ett taktum lika obestridligt som att den minsta regnskur under sommaren eller ett töväder under vintern förvandlar Stockholms flesta gator till dyiga strömdrag, som det är hardt när otänkbart att passera utan risk för kläderna. Hvarifrån smutsen kommer är omöjligt att uppgifva, den föres bort, och den finns där ändå.

Och medan detta försiggår höjer sig solen, oberörd af renhållningsmanskapets sisyfusarbete. Strömmens vågor glittra i de första strålarnes varma sken, måsarna skria, Mälarens stränder framträda ur dimmorna allt efter som skuggorna maka sig undan, och äfven Nybrovikens gråa vatten erhåller en ljusare färgton. En och annan vandrare kryssar mellan dammolnen på väg till ett tidigt arbete, och oväntadt skär från Kungsholmen en ånghvisslas gälla signal genom morgondisen. Där ute i den västra stadsdelen vaknar man först, och en flock arbetsklädda män skynda raskt till fabriken, bakom hvars portar de försvinna för den dagen. Men ännu är det för tidigt att göra några iakttagelser, hela Stockholm ligger i sin ljufvaste sömn, utan en aning om, hur vacker staden kan vara denna tid på dygnet. Tidningsgumman.