Boken om Stockholm i ord och bild

griper icke heller något af de ord, som vi använda, lika litet om vi skrifva som om vi tala det. Det enda språk, som en oundervisad döf-stum vanligen i någon grad besitter, är det s. k. tecken- eller åtbördsspråket, hvarigenom han försöker att medelst rörelser af händer och armar i luften afbilda föremålens konturer, storlek o. d. eller genom miner gifva uttryck åt sina känslor och tankar. Vårt abstrakta språk har den oundervisade döfstumme, som sagdt, icke den aflägsnaste aning om. Hufvuduppgiften vid döf-stummas undervisning blir därför alltid att i möjligaste måtto lära dem vårt språk, helst både muntligen och skriftligen, men åtminstone skriftligen — ett arbete, som är svårare än den med denna undervisning obekante kan föreställa sig. »Att åt dem, som naturen nekat organen för tankens meddelande, gifva denna gåfva, är ett nästan gudomligt arbete», yttrade en gång Lamartine vid en minnesfest öfver den ädle döfstumläraren abbé de 1’Épée.

Att de döfstummas lärare vid sitt svåra arbete hyst olika åsikter och följt olika vägar, liksom att arbetet icke lyckas lika väl med alla elever, torde icke förefalla besynnerligt, och ännu lär väl näppeligen den väg kunna fullt säkert angifvas, som säkrast och fortast leder till målet. Att detta, huru man eljes går till väga, måste ske genom åskådning, flitig åskådning af föremålen och lifvet, säger sig själft. — De metoder, som vid denna undervisning kunna följas, äro: fec&enmetoden, shrifmetoden och /aZmetoden. Vid den förstnämnda söker man bygga på och utveckla de döfstummas sträfvan att genom gester och rörelser

i luften afbilda tingen. Teckenmetoden är sålunda den metod, som faller sig naturligast för den döfstumme, och under samvaro med kamrater lära sig alla döfstumma lätt att teckna. Men då vid denna metod den döfstummes tankar icke bindas vid ord utan vid sväfvande och obestämda åtbörder, blir hans tänkande ytligt och obestämdt och hans språk svårt att förstå. Bristfälligt är det också i många andra afseenden. Så saknar det tempora och ändelser, konjunktioner m. m. Denna metod användes därför numera endast för de svagast begåfvade, som icke kunna lära sig vårt språk.