Boken om Stockholm i ord och bild

»En metod, som icke sällan förväxlas med teckenmetoden, är skrifmetoden. Denna metod skiljer sig emellertid från teckenmetoden därutinnan, att den döfstumme genom densamma utan tillhjälp af åtbörder införes i vårt vanliga språk. Detta sker hufvudsakligen i skriftens vanliga form. För att utgöra en be-höflig stödjepunkt för minnet äfvensom för att befordra snabbheten såväl vid själfva undervisningen som vid det inbördes umgänget, använder man vid denna metod, jämte den vanliga skriften ett vigare sätt för bokstäfvernas formande än det allmänt brukliga, nämligen det s. k. handalfabetet. Detta handalfabet är emellertid icke att förväxla med de tecken eller åtbörder, som vid teckenmetoden äro omtalade. Genom handalfabet kan den döfstumme med samma noggrannhet som med tal eller vanlig skrift framställa hvarje ord, han tänker. Dess olägenhet består naturligtvis däri, att den döfstumme genom detsamma icke kan meddela sig med människor i allmänhet; men lättlärdt, som det är, låter det sig godt användas såsom meddelelsemedel mellan den döfstumme och hans närmaste omgifning.

Såsom ett högsta mål för döfstumundervisningen står den döfstummes införande i språket genom talmetoden, då ju talet är det förnämsta meddelelsemedlet människor emellan. Man får dock, vid sträfvandet att lära den döfstumme tala, icke förbise de för en hvar uppenbara svårigheter, som härför möta. Då det vid skrifmetoden var från handens och fingrarnes rörelser, som den döfstumme hade att uppfatta språket, då detsamma ej framträder genom vanlig skrift, är det här från de hastigt försvinnande linjer, den talandes läppar bilda vid ordets utsägande, som den döfstummes öga, understödt af ett instinktmässigt uppfattande af den talandes ansiktsuttryck, har att utleta det sagda ordet. När därefter den döfstumme själf skall låta sina talorgan verka för att frambringa talet, lämnar hans öra ej någon vägledning om huru det af honom själf uttalade ordet ljuder. Genom synen och i vissa fall med tillhjälp af känseln, har lärjungen först att utleta, huruledes lärarens läppar och halsmuskler samverka för att i det ohörda ordet beteckna ett visst föremål. Ledd af sin känsel skall lärjungen sedermera ställa sina egna talorgan i alldeles samma ställning för att själf