Boken om Stockholm i ord och bild

tänkligheter, som möta en vid nedskrifvandet häraf, finge man helt säkert endast kalla efterföljande ett »betänkande», ty då blef ve kapitlet »om Stockholms författare» aldrig skrifvet.

Tvänne gånger årligen komma de oftast redan långt förut i dagspressen aviserade nyheterna till synes på bokhandlandens-disk och i boklådornas skyltfönster. De draga till sig de besökandes blickar, efterfrågas och köpas då och då, omnämnas-mer eller mindre fördelaktigt och utförligt i tidningarnes recensioner, för att därpå försvinna och, möjligen med ett eller annat undantag, råka i glömska, ofta långt innan nästa bokflod kommer.

Om man slår upp de olika förläggarfirmornas bokkataloger* finner man, att hufvudstaden äger icke så få författare och författarinnor. Och hvar skulle väl dessa samlas om icke här, där impulser och motiv så rikt slå dem till mötes, där de kunna utarbeta sina ideer utan fara för att se dem krympa samman och

förintas? Och skulle någon gång ideer saknas--nåväl! så

rycka de upp sina tältpinnar och draga ut att söka de motivr som de för ögonblicket känna längtan efter, men hit återvända, de alltid.

Se på August Strindberg, »Röda rummets» och »Mäster 01ofs»r »Fadrens» och »Till Damaskus’» författare! Har han icke åter-vändt till sitt älskade Stockholm, det han lämnade en gång, då. luften här hemma blef honom för kvaf ? Kom han icke tillbaka, då han märkte, att han därute höll på att irras bort i mysticismens-dunkla irrgångar, och har han icke sedan härstädes skrifvit de flesta af sina historiska skådespel, af hvilka visserligen en del blifvit tadlade för brist på historisk trohet, men hvilka dock hafva förskaffat honom ett namn som vår störste, nu lefvande dramatiske författare. Visserligen har en stor del af den jäsande kraft, som utmärkte 80-talets Strindberg, hunnit lägga sig, men ännu slår han allmänheten med sina djärfva tankar och ännu fylkas täta skaror kring honom, vår litteraturs märkligaste nu lefvande man.

Längtade månne icke Verner von Heidenstam efter »Vallfart och vandringsår» som »Hans Alienus» i främmande land tillbaka till vår snöiga nord och skulle han hafva skrifvit »Karolinernas» saga med sådan förståelse, om han icke först dragit