Boken om Stockholm i ord och bild

institutioners män, hvilka skola efter bästa förmåga söka realisera den vidfamnande tanken . . . Naturligtvis hafva också röster redan höjt sig mot dessa utkorade med uttalanden af tvifvel om, att de verkligen skulle kunna gå i land med de uppgifter, som blifvit dem förelagda . . .

Ja, dessa röster läto höra sig redan långt före den betydelsefulla dag — 10 dec. 1901 — då hela världen skulle få veta, hvilka de stormän voro, som funnit nåd inför testamentsexekutörerna att lyfta hvar och en sin dryga andel — 150,000 kronor!— af den stora fond, hvilken sagda dag f örsta gången skulle utdelas i Stockholm af därvarande Nobelinstitut, ad interim in-rymdt uti en präktig lokal i huset n:o 18 Barnhusgatan.

Man hade gissat på många namn, som verkligen hade klang öfver hela den bildade världen . . . Men ett är dock visst, att där kommo öfverraskningar med i spelet, öfverraskningar af långt större slag, än många intresserade hade väntat sig.

Om den saken har emellertid hela världens jourfialistik yttrat sig mer än tillräckligt för att vi på detta strängt tillmätta utrymme skulle vilja spilla ännu fler ord. Om någonsin har denna prisutdelning — särskildt beträffande litteraturpriset — gif-vit hemul åt den gamla sanningen: »Så många liufvuden, så många sinnen». Och vi rädas nästan för, att dessa tvistande meningar komma att drabba samman hvarje gång, som de Nobelska prisen skola delas ut, hvilket dessvärre aldrig skall kunna undvikas så länge två liufvuden hafva skilda meningar . . . Detta står fast!. . .

Prisen — som ofvanstående dag utdelades af kronprinsen uti Musikaliska Akademiens rikt prydda högtidssal och under ledning af ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse, förre statsministern E. G. Boström, som äfven höll det inledande högtidstalet — tillerkändes inom fysik åt professorn vid universitetet i Munchen Wilhelm Konrad Röntgen; inom kemi åt professorn vid Berlins universitet Jacobus Henrieus vant Hoff; inom medicin åt professorn i Marburg Emil Adolf Behring samt slutligen det »idealiska »-skönlitterära priset åt medlemmen af Franska Akademien René Frangois Armand', Sully Prudhomme, det pris, hvarom sedan, såsom naturligt, häftigaste meningsbytet urladdat sig.