Gotlands land och folk

Korsherreorden nedsätter sig i Preussen. 181

Bassenhejm från trakten af Maintz. Ordensdrägten, om hvilken en tid tvistades med Tempelherreorden (som förde ett rödt kors på de hvita mantlarne), blef en hvit mantel med ett svart kors på venstra bröstet; häraf Ordens ena namn, »Korsherrar», det andra namnet «Tyska Orden» (Ordo Teutonicorum) uppkom deraf att endast tyskar af adlig börd kunde blifva medlemmar af orden. Högste styresmannens titel var i början tyskmästare. Äldsta påfliga bekräftelsebrefvet är af 1220. Liksom uti de andra andliga riddareordnarne fingo medlemmarne ej gifta sig. Blott småningom förmådde orden lyfta sig till makt och anseende. Sedan de kristnas välde i Palestina gått under, var orden nära att dö ut, men den berömde högmästaren Herman von Saltza (1226— 1245) återgaf nytt lif åt densamma. Han flyttade ordens säte till Venedig och sökte skaffa den fast fot i Europa. Orden var vida berömd för sin tapperhet. Hertig Konrad af Masuren eller Massovien, som ej kunde försvara sig mot sina hedniska grannar, Venderna i Preussen, hvilka häftigt förföljde kristendomen, inkallade korsherrarne till sitt bistånd, afträdde till dem det till Preussen stötande Culmerlandet och gaf dem rätt att få till evig besittning behålla Preussen, om de kunde eröfra det. Riddarne antogo anbudet, inflyttade i förra hälften af 1200-talet till sin nya besittning och växte genom föreningen med den rika och mäktiga Svärdriddarnes orden till stor betydenhet. Båda ordnarne understödde hvarandra och verkade med gemensam kraft. Efter 53 års häftiga strider var de vilda Preussarnes kraft bruten. Högmästaren Konrad von Feuchtwangen förlade (omkring 1297) högmästarnes säte till Marburg; Siegfried von Feuchtwangen flyttade det 1309 till Marienburg, häraf ordens namn «Ordo Marianorum». Korsherrarne hade med vapenmakt omvändt de hedniska Preussarne, liksom Svärdsriddareorden de hedniska Liverna, men de omvände höllos under hårdt träldomsok, behandlades strängt och nästan som slafvar. Ingenstädes i något katolskt land var folkfriheten mindre och herremannaväldet större, än i de länder der dessa stolta riddare, som med mord och blod arbetat för hvad de sjelfve benämde Guds äras, men i verkligheten var deras egen makts, befrämjande, lyckats lägga sitt tunga ok på de stackars döpta hedningarnes skuldra och förvandlat de förut fria, vilda och kraftfulla folken till bäfvande trälar, som höllos i djup okunnighet. Riddarne hade, som det hette, omvändt dem och utbredt kristendomen samt förvandlat de fordom hedniska länderna till kristna samt derigenom förvärfvat sig stort pris liksom betydlig makt och högt anseende. Kors