Sida 223
FEMTONDE KAPITLET.
Ulfstands styrelsetid. — Klagomålen öfver hans förtryck och sjelfrådighet.
Jöns Holgersson Ulfstand, som nu erhöll Gotland i förläning och innehade det i 22 år, 1487 — 1509, var, jemte Severin Norby, Danmarks förnämste sjöhjelte den tiden. Han var amiral och stor gunstling hos konung Hans. Hvitfelt berättar, att ännu i denna författares tid (1600-talets första tredjedel) fanns på Glimminge ett dokument (Hvitfelt kallar det qvittens), hvaruti Jöns Holgersson af konungen erhåller innerlig tack för de tjenster han bevisat konungen, som säger sig ej kunna godtgöra dem, men beder Gud löna honom och förmanar sin son att ej låta hans välgerningar blifva oförskylda, samt att han (Ulfstand) är den man, som hans kära son, efter fadrens död, bör sätta sin lit till. Denna stora kungagunst, den Ulfstand säkerligen förvärfvat genom tapperhet och trohet, har väl gjort att han vågat behandla Gotlands invånare så despotiskt, ty en despotisk och förtryckande länsherre var han, och så länge hans vän och gynnare konung Hans lefde, måste det stackars folket tiga och tåla; men knappt var konung Hans död, innan Gotländingarne till hans son och efterträdare framburo sina klagomål. Men äfven ett dokument från konung Hans' tid och 1492, då Ulfstand endast i fem år innehaft ön, visar nogsamt huru despotiskt han behandlat dess invånare. 1492 voro fyra danska herrar, biskopen af Viborg Nils Glob eller Glod, rikshofmästaren Påfvel Laxmand, herr Sten Bilde och herr Nils Hög, sände till Gotland såsom lagkommité och öfverrätt att döma uti sådana saker, som voro hänskjutna under konungen, och öfverse den gamla Gutalagen. De hafva stadfästat denna sednare, som således ännu då och någon tid derefter fortfarit att gälla, men äfven gjort ett tillägg till densamma, bestående af 32 punkter eller artiklar, utfärdade i
