Gotlands land och folk

Det är en känd och erkänd sanning, att luftstreck och jordmån, eller ett lands natur, trycker sin stämpel på dess inbyggares lynne och umgängessätt; denna sanning träffar ock in i fråga om Gotlands land och folk. Det förras nordiska och dock milda klimat, dess vackra men ingalunda storartade vyer, dess vänliga bygder, älskliga lundar och friska grönska ega sina motsvarigheter i det sednares lynne och umgängessätt. Samma friska, vårliga lif, som sväfvar öfver det sköna ölandet och möter dig i dess natur, möter dig ock i dess bebyggares tal, blickar och uppförande. En hyggligare, vänligare och mera tillmötesgående allmoge, än Gotlands, torde du svårligen påträffa i Norden, om ej på de danska öarne, med hvilka Gotland har någon likhet; också närmar sig det gotländska folklynnet mera till det danska folklynnets mildare och vekare art, än till det sträfvare och kraftfullare uppsvenska. Gotländingen besitter ej det djerfva, brusande mod, denna ysterhet och uppsluppna liflighet, som man påträffar hos en del af fastlandets allmoge, men ej heller den framfusighet, som stundom hos fastländingen finnes förenad med denna liflighet. Gotländingens sätt är lika skildt från fjesk och kryperi som från trots och öfvermod. Skiljaktigheten mellan Gotländingens och fastländingens lynnen och sätt har vållat och vållar fortfarande att den sednare ej rätt förstår att uppfatta den förre, utan bedömer honom falskt. Gotländingens höfliga, stundom nästan blyga sätt mot obekanta har gifvit anledning till att anse honom såsom försagd, rädd och obeslutsam — ett alldeles oriktigt domsslut, ty han saknar hvarken mod, kraft eller beslutsamhet när det gäller, men han skryter och prålar icke med sitt mod och sin kraft, utan gömmer dem tills de behöfvas.

Den, som försökt hålla jemna tag vid årorna med gotländska fiskare, då de i sina bräckliga farkoster få ro stundom 4 à 5 mil till sjös, eller den, som följt dem, då de i sina fiskbåtar under de