Sida 268
ADERTONDE KAPITLET.
Sista året af Norbys höfdingetid eller 1525.
Vid mötet i Malmö bestämdes och afgjordes, att Severin Norby ej längre skulle få innehafva Gotland. «Kongen af Danmark skall oc fordre Her Söffren Norby fra Gulland, paa det de Svenske oc Kjöbmendene icke ved hannem paa deris Næring skulle uforrettis» (Hvitfelt, sid. 1272). Detta var just hvad Norbys hätske fiender Lübeckarne ville. För att uppnå detta ändamål hade de genom falska löften och förespeglingar förmått konung Gustaf att angripa Gotland, och när Danskarne, för att vinna dem på sin sida, utfäst sig att ej låta Norby få qvarstanna på Gotland, sågo de sitt ändamål vunnet och voro genast färdige att lemna Gustaf i sticket och stå på Danskarnes sida. Men Norby drog ett djerft och oväntadt streck öfver räkningen, ett streck, som korsade både Lübecks och Danmarks planer i afseende på Gotland. Han bibehöll ön och underkastade sig icke Fredrik 1, oaktadt han genom sina fullmäktige svurit honom trohetsed. Detta underkastande hade skett på vilkor att få hjelp mot Svenskarne och få bibehålla Gotland. Fredrik hade lofvat det, men ej hållit sitt löfte, ty han hade hvarken sändt Norby hjelp mot Svenskarne eller låtit honom få fortfarande innehafva Gotland, utan, hans hätska fiender Lübeckarne till behag, ingått på att skaffa honom derifrån. Således var öfverenskommelsen mellan Fredrik och Norby bruten å den förres sida, i följd hvaraf den sednare (och det med rätta) ansåg att den ej heller kunde och borde vara bindande för honom, som ej blifvit hörd i afseende på beslutet att han skulle lemna Gotland, ej dertill lemnat sitt bifall och ej erhållit löfte om något vederlag för Gotland. Vi anse, och tro oss dertill hafva goda skäl, att det varit af sådan anledning Norby ansett sig frikallad från den trohetsed, hans fullmäktige svurit konung Fredrik 1. Paludan Müller (sid. 78) menar, att Norby tagit sig anledning dertill af det förräderi,
