Sida 210
TRETTONDE KAPITLET.
Gotland en dansk provins. — Tottarne. — Länsherren Olof Axelsson Tott.
På sådant vis kom Gotland att 1449 blifva en dansk provins. Samma bakslughet, som så tydligt ådagalägges af Kristian 1 för att bemäktiga sig Gotland, visar sig i Danskarnes hela beteende uti att bibehålla det under Danmark och hindra Sverige att återfå ön. Enligt den i Visby den 31 Juli 1449 mellan Kristians höfdingar och svenske befälhafvarne afslutade, af båda konungarne Karl och Kristian stadfästade öfverenskommelsen, skulle frågan om hvilketdera riket hade rätt att innehafva ön afgöras på möte i Halmstad den 1 Maj följande år; men Danskarne, som nu fått Gotland i besittning och nogsamt visste, att vid en oväldig pröfning af frågan Danmarks rätt måste stå tillbaka för Sveriges, voro aldrig hågade för att inlåta sig uti en sådan pröfning. På Halmstadsmötet förstodo de att få frågan uppskjuten. Den skulle nu företagas på ett nytt möte året derpå i Rönneby. När på sistbesagda möte, den 24 Juni 1451, frågan företogs och de danska ombuden märkte, att Karl Knutsson lyckats få till fullmäktige redlige män, som ej ville eftersläppa fosterlandets rätt, drogo de bort från mötet, så att ingenting blef afgjordt. Gotland fortfor att vara skildt från Sverige och detta var just hvad danska politiken ville att det skulle vara. När danska konungarne, för att äfven vinna Sveriges krona, slösade med löften åt Svenskarne, framhölls alltid Gotland såsom ett land, som skulle återställas till Sverige, men aldrig kom denna återställelse i fråga när dessa herrar blifvit Sveriges konungar. Så hade Kristofer af Bäjern lofvat och ljugit 1441, så lofvade och ljögo Kristian 1 af Oldenburg 1457 och 1476 samt hans son konung Hans 1483. Vid alla möten, der frågan om Gotland föredrogs, förstodo Danskarne alltid att få afgörandet uppskjutet och så fortfor det tills Gustaf 1 med sin vanliga kraft, klokhet och drift åter upptog frågan; men äfven denne
