Sida 280
NITTONDE KAPITLET,
Reformations-tidehvarfvet. Med Norby och året 1525 slutar den svärds-, blods-och stormålder, som på 1300-talet efterträdt den gyllene åldern och räckt i ungefär tvänne århundraden. Den tidrymd, som vidtager, är mindre rik på rysligheter och stora historiska händelser. Gotlands historia sammanfaller nu med Danmarks intill 1645 och sedan med Sveriges, under hvilka riken ön sedermera utgjort en ringa provins, men också i fredens lugn fått läka de många djupa och blodiga sår kriget slagit, hvartill äfven lång tid behöfts. Blott någon gång emellanåt timar någon historisk tilldragelse, som för kort tid fäster Nordens uppmärksamhet på Gotland; men eljest har det ej sedan 1525 spelat någon politisk rol, utan varit befriadt från att deltaga i de krig, som rasat rundt omkring, om än uti somliga af dessa krig dess söner offrat sina lif och gjutit sitt blod. Efter att länge hafva varit ett land af politisk vigt och betydenhet, har Gotland fått vara obemärkt och glömdt. Gotlands egentliga historiska tid slutar nu. Det återstående, som skall berättas om dess öden, blir mera krönika än historia.
I följd af öfverenskommelsen af den 19 Juli 1525 i Lübeck blef ny läns- och slottsherre tillsatt af Lübeckarne, men såsom kung Fredriks länsman. Denne länsherre hette Hennecke von Ahlefeld: han tyckes endast kort tid innehaft Gotland. Lübeckarne fingo blott ett år uppbära inkomsterna af ön. Genom Segebergs recess af den 5 Augusti 1526 fingo de, i stället för Gotland, Bornholm på femtio år såsom ersättning för sina förluster och omkostnader i kriget mot Severin Norby, och Gotland blef åter en dansk provins.
Vid denna tid började lutherska läran blifva bekant och predikad på Gotland, men man vet ej hvad de hetat de första lutherska predikanterna här på landet. Det är sannolikt att de inkommit med
