Sida 239
SJUTTONDE KAPITLET.
Severin Norbys höfdingetid.
Vi komma nu till den märkligaste af Gotlands länsherrar, den tappre amiralen Severin Norby, som 1517 efterträdde Schinkel. Konung Kristian 2, som 1513 i Danmark och Norge efterträdt sin fader konung Hans, ville utan tvifvel under kriget med Sverige hafva till länshöfding på den så väl belägna ön en sjöhjelte, som åter kunde börja på med kaperierna, hvilka tyckas legat nere under de åtta år, den fredlige Schinkel styrde provinsen. Norby, som synes varit en lika stor gunstling hos Kristian som Ulfstand var hos konung Hans, var ock rätta mannen att anförtro en post så vigtig som denna, der befälhafvaren var i tillfälle att kasta trupper i land på hvilken punkt af Sveriges och Finlands kuster, der ett anfall hade bästa utsigt för sig att lyckas; ty Norby var redan under Ulfstands höfdingetid en af Danmarks största sjöhjeltar och denna heder, liksom äran af att hafva varit sin konungs tillgifnaste och trognaste man och att, jemte ett tappert hjerta, hafva hyst ett ädelt sinne, denna heder kan man ej frånkänna Severin Norby, som fullkomligt rättfärdigade sin konungs val. Förläningsbrefvet, hvarigenom Gotland öfverlemnas honom «ad gratiam» (på behaglig tid, eller tills vidare), är utfärdadt den 28 April 1517, men 1518, den 18 Maj erhöll han ön såsom pantlän under sin lifstid. Hans ständiga sjö- och krigståg, den krigiska håg, som lifvade honom och hindrade honom att sitta stilla och i ro, den ovanligt stora och betydliga verksamhet, ifver och drift, han såsom en af Kristians högste befälhafvare utvecklade, gjorde dock nödvändigt att han, som ej sjelf hade tid att dermed sysselsätta sig, egde vid sin sida en man, som skötte de fredliga åliggandena och den domarebefattning, som tillhörde honom såsom
