Gotlands land och folk

Landets tillstånd vid början af 1600-talet. Allmogens förtryck. 281

inrättades «Gullandske Kompagniet», ett handelssällskap eller bolag af köpmän i Helsingborg och Helsingör, som fick monopolium på all öns handel emot erläggandet af en viss summa, och bönderna ålades att sälja sina varor endast till kompaniet eller dess utliggare. Desse begagnade sig häraf att utarma bonden. De bestämde priset på hans varor, lemnade honom sina varor i förskott till stundom så stort belopp att han var oförmögen att betala, vräkte honom sedan från hemmanet, om han icke gaf hvad köpmannen ville hafva, och satte en annan i hans ställe, som var villig att uppfylla köpmannens fordringar. Sålunda blefvo bönderna utarmade och många gårdar öde. Kompaniet, som 1621 blifvit stadfästadt upphäfdes 1625 och dess fordringar öfvertogos af Visby borgare; men tvisterna härom, liksom den gamla osämjan mellan stads- och landsboerna, som härigenom fick nytt lif, fortforo långt in i svenska tiden. 1603 grasserade pesten på Gotland.

Häraf och af hvad förut berättats om «landsköpet» eller, som det äfven kallades, «kungens köp», framgår, att gotländska allmogens tillstånd i slutet af 1500- och början af 1600-talet lär varit ganska betryckt och med landets odling och välmåga stått rätt bedröfligt till. Embetsmännen, både statens och kyrkans, hafva ej så litet hulpet till att förtrycka och utsuga allmogen. Fogdarne och länsmännen (de sednare benämndes tingsdomare) hafva, i anseende till bondens oförmåga att sjelf reda sig i räkning och skrifning, lätt lurat honom, låtit honom draga utlagorna på sig för flera år och sedan kommit öfver honom med allt på en gång, utmätt hans lösörebo och utarmat honom samt slutligen vräkt honom från gården och slagit denna under sig såsom skatte- och kronovrak, benämnt den «ödegård», men sjelf begagnat den till betesmark eller «gräsgäld», som det kallades. «Att erfara alla de förre fogdars streck är mycket svårt», säger en offentlig berättelse om landets tillstånd från början af svenska tiden, «ty mest alla Gotlands bönder veta sjelfva intet att utreda sig, utan de hafva låtit fogden taga hvad han fordrat och det öfriga intet mera efterfrågat.» Hur skulle ock den okunnige bonden kunna visa fel i fogdens räkningar ifall han vågade klaga på honom hos länsherren, hos hvilken fogdarne nogsamt förstodo att ställa sig in. Till Köpenhamn var långt, dit gick ej ofta någon lägenhet och denna omständighet, öns aflägsenhet från rikets högsta myndigheter gaf embets- och tjenstemännen derstädes bättre