Gotlands land och folk

Ryssarne plundra i Rone 1718. Landshöfding Grönhagen. 299

förmått utgöra den, som dock väl ej var förhållandet, eller vare sig att uppbrottsorder helt oförväntadt anländt, så bröto Ryssarne upp sitt läger samma dag eller den 14 och började inskeppa sig samt gingo till segels den 16, just samma dag som kontributionen bort erläggas. Kanske har det ock varit fruktan, som föranledt affärden, ty landshöfding Psilander hade för andra gången samlat allmogen, intalat den mod och mönstrat den för Visby i mening att anfalla Ryssarne.

Äfven följande året, 1718, landsteg en liten trupp Ryssar, endast 60 man, i Rone. Ehuru 400 gotlandsbönder voro samlade i närheten, vågade de ej angripa Ryssarne, som ohejdadt fingo plundra och bortföra boskap. Det tillgick således på samma sätt på Gotland redan under Karl 12:s lifstid som det tillgick efter hans död på Sveriges fastland, der Ryssarne ostraffadt fingo härja. Var det allmogens feghet och olyckliga belägenhet, eller var det styrelsens dåliga åtgärder, kanske med flit sådana för att göra folket utledset vid det långvariga kriget och förtvifladt öfver sakernas ställning, som gjorde att röfvarehorderna kunde ostraffadt framfara? Svårligen hade väl allmogen låtit sin egendom sköflas och bortföras, sina medborgare bortsläpas som fångar, om icke befallningar från högre ort hindrat dem från att angripa fienden och uppskrämt dem med hotelser om grym hämnd af Ryssarne, ifall desse blefvo massakrerade. Sådana hemliga befallningar hafva förmodligen ock bundit händerna på den tappre landshöfding Psilander, hvars mod är tillräckligt ådagalagdt af hjeltebedrifter. Styrelsen låtsade ej känna de ryska härjningarne och plundringarne.

Efter Psilander, som adlades med namnet von Psilander och blef friherre samt president i Karlskrona (han upptog Gotlands vapen till sitt sköldemärke, till minne af sin landshöfdingetid), blef baron Johan Didrik von Grönhagen landshöfding på Gotland. Han lät uppföra de nu varande åbyggnaderna på Roma kungsgård, der landshöfdingarne sedan bodde sommartiden, och använde till denna byggnad de gamla klostermurarne samt hvalfven och öfra delen af murarne af den herrliga klosterkyrkan, den man redan i Strelows tid, i början af 1600-talet, användt till lada och stall. Äfven anlade han en bred, hög och torr, med träd planterad väg från kungsgården till Roma kyrka. Till vägens fyllning användes, jemte jord och grus, en hop af de döda munkarnes ben, som blifvit uppkastade när han, för inrättandet af en iskällare, låtit gräfva en stor grop vid klosterkyrkans östra gafvel, hvilket arbete dock ej ville lyckas, efter hvad superintendenten Wallin berättar i sina »Gotländska samlingar». Detta