Sida 301
20. Gotland under Sverige såsom en svensk provins
Biskopar och landshöfdingar på Gotland. Ryska invasionen 1808. 301
1772 erhöll han biskopstiteln. Med denne Gotlands förste biskop inträffade det egna förhållande, att han under ett halft års tid var både biskop och landshöfding, något som väl ej egt rum med någon annan svensk biskop efter reformationen. Han var nämligen vice landshöfding år 1788 från den 18 Juni till den 17 November. Denne myndige herre, i andra giftet måg till landshöfding Segebaden och en af faddrarne vid kronprinsen Gustaf Adolfs döpelseakt 1778, dog 1795 den 20 Mars och fick till efterträdare först Doktor Carl Fredrik Murbäck, som dog 1795, samma år han utnämndes och innan han blifvit vigd till biskop, samt sedan Doktor Johan Möller, som dog 1805. Samtlige desse Gotlands andlige styresmän voro från Sveriges fastland. Nu ändtligen blef en infödd Gotländing, den förste och hittills ende sedan Strelows tid, utnämnd till öns biskop, nämligen Doktor Nikolaus Gardell, kyrkoherde i Hafdhem och kontraktsprost i Södra tredingen. Han innehade biskopsembetet i 8 år till sin död 1813.
Johan Palmgren, lagman Öfver Gotland, var vice landshöfding efter Lütkeman 1780. Amiralen friherre Samuel Moritz von Rajalin blef Gotlands landshöfding omkring 1790. Medan han var frånvarande på flottan under kriget 1808 sköttes landshöfdingeembetet af den tappre men 76-årige amiralitetsöfversten Erik af Klint såsom vice landshöfding. Som under nästföregående kriget, 1788—90, Gotland ej blifvit angripet af Ryssarne, ansåg svenska regeringen förmodligen ej att något angrepp på samma ö skulle ske under detta krig; landet var ock helt och hållet utan försvar, då en rysk truppstyrka af omkring 14 à 1500 man infanteri, anförd af ryske amiralen och riddaren Bodisco och medförande ett mindre antal kanoner, ett 6 pundigt batteri, oförmodadt landsteg på östra kusten af södra Gotland uti Slesviken i Grötlingbo den 22 April 1808 och, sedan det ryska manskapet, som tycktes nästan uppgifvet af trötthet och hunger, fått något hvila och förpläga sig, hvarvid «Sudergutelammen» måste tillsläppa lifvet i och för trakteringen, ställde sin marsch på Visby, dit den hade 6 1/2 mil. Gotlands allmoge var nu icke lika utarmad, mod- och rådlös som i Karl 12:s olyckliga tid. Visserligen blef man obehagligt öfverraskad och gråt och jämmer förspordes när vårdkasarna brunno och kyrkklockorna gingo natt och dag; men södra häradets raska karlar hvarken gräto eller jämrade
Källa: Project Runeberg ·