Idun: 1890

1890 I DU N 071 de äfven här att frammana det förflutna, genom att, åtminstone på julafton, få något af det gamla hemmets luft in i det dystra fängelset. Lösdrifverskorna däremot, som i allmänhet icke ha några barndomsminnen att upplifva, pryda sina logement med bandrosetter och trans- paranger och vilja helst fira julen med att gå omkring och prata. För öfrigt finna de julhelgen lång och tråkig, längtan efter frihet, som ständigt bränner dem, blir då häftigare än annars. Endast några af de äldre, för hvilka fängelset blifvit likt ett hem, tycka om, att det är jul. En gammal gumma, som allt sedan 1864 idkat lösdrifveri, kommer helt gemytligt emot mig och önskar »god jul». Hon ser glad och förnöjd ut, hon är som en huskatt i fängelset, utanför hvilket hon numera ej skulle trifvas. »Här ä’ bättre än på ’Söder’ och ’Grubben’», — försäkrar hon, — »här ä’ bättre mat, och så ä’ di snällare mot en.» Då fångarna kommit upp på 'togementen, utdelas af vaktkvinnan brefven, hvilka natur- ligtvis på julaftonen äro mera än vanligt efter- längtade, i synnerhet af straffångarne, som dä merendels få några rader från hemmet. De lyckliga, hvilka erhållit bref, kasta sig nu med ifver däröfver, och de, som ej själfva kunna läsa, vända sig till någon läskunnig för att få hjälp med att déchiffrera raderna, hvilka måste läsas om flere gånger. Sedan börja de utbyta nyheter hemifrån, och under en lång stund hör man nyfikna, ifriga meddelanden om brefven : »den spräckliga kon har nu kalfvat, men vi kan inte lägga på kalfven, för vi ska’ samla te smör» eller »nu har Lars Erson giftat sej’ me’ Inga», eller »välkommen hem, kära barn, de’ ska’ inga titta snedt på dej, for den, som är utan synd, han käste den första stenen», eller något dylikt. Men hos en del af fångarna väcka dessa erinringar från hemmet en ännu djupare längtan än kyrkan och psalmerna, och medan de andra prata, sitta dessa tysta för sig själfva, försjunkna i tankar, likgiltiga för allt omkring dem.. . Där vid kakelugnen sitter t. ex. en straff- fånge, en barnamörderska, med hufvudet stödt mot handen och det bref, hon nyss läst, liggande på knäet. Stora tårar rinna utför hennes bleka ansikte, och bröstet häfves upp och ned af den häftiga sinnesrörelsen. Jag går fram, helsar på henne och trycker hennes hand. Hon besvarar vänligt min hels- ning och reser sig upp. »Ni har fått bref hemifrån?» frågade jag tve- kande. »Ja, d’ ä’ från syster min», svarade hon snyftande, »min lilla syster, som jag är så glad vid . . . hon skrifver så vänligt och godt, och d’ ä’ så tungt att sitta här och vara ett s’ånt dåligt exempel för henne. . .» Hon vänder sig bort och gömmer ansiktet i händerna. »Och en så’n här afton ä’ det värre än van- ligt,» fortfor hon mellan snyftningarna, »att tänka på, hur di har det där hemma nu, d’ ä’ så tungt, så tungt. . . » Jag kunde ingenting svara; jag tryckte blott ännu en gång hennes hand och vände mig bort — äfven jag med tårar i ögonen. .. Men nu ringer klockan till aftonvard och afbryter alla samtal. Fångarna tåga ned i matsalen för att där intaga sin julgröt. Äfven de fångar, som sitta i cell, trakteras härmed, och det är en vemodig syn att se dem äta sin grötportion vid skenet från det enda ljus, som svagt upplyser den lilla cellen. Det är deras julafton — gröten och det tända ljuset! Då aftonvarden är slut, förströ sig fångarna med att sjunga; till och med från Smedsgården höras toner, det är några lösdrifverskor, som en gång under forna bättre tider studerat sångkonsten, och som nu på julkvällen sjunga en p3alm för sina olyckskamrater i fängelset ! Så gå timmarne — den vanliga ronden och räkningen af fångarne ega rum -— ljusen släckas — logementen stängas — mörker och tystnad inhölja gården och byggningarna — och jul- festen i fängelset är slut---------------- -—• — Men då jag kommer till det hem, där jag firar min julafton, — då jag ser den festligt klädda våningen med julgranen och de af presen- ter öfverfulla korgarna, då jag ser de ungas glädjestrfilande ansikten och hör barnens skratt och jubelskrik — då är det, som hörde jag tusentals missljud möta mig, jag måste vända mig bort ifrån alltsammans, gå in i mitt rum och under några ögonblick vara för mig själf... Och länge efteråt, sedan mitt öga vant sig vid de ljusa rummen och mitt öra vid glädje- ropen, ser jag i fantasien framskymta än ett trotsigt likgiltigt ansikte, livars hårda drag inga julminnen förmå uppmjuka, än en sorgsen tår- fylld blick, full af drömmar om barndomens försvunna julglädje. . . qfp5> Hvem är den lyckligaste af två kvinnor? Är det den, som är högst älskad? Nej, det är hon, som älskar högst. A. de Musset. Jag har en syster. », sade fru Nykvist, i det hon öppnade tamburdörren och såg fru Setterholm stå därutanför, »det var då riktigt rart främ- mande, riktigt, riktigt rart. Stig in för all del. Och så kommer fru Setterholm precis som efterskickad. Yi ha just kaffet på bordet». »Tack, snälla fru Nykvist, det skall smaka mycket godt. Jag har sprungit hela morgonen i regnvädret. Men för att vara ärlig, så får jag lof att bekänna, att jag kommer inte all- deles utan ärende». »Det dröjer vi med», sade fru Nykvist, »till dess vi värmt oss med en kopp ur glaspum- pan. —- Fru Setterholm borde skaffa sig en pumpa. Det är märkvärdigt, hvad kaffet blir godt i sådana.» De båda fruarna drucko och pratade en god timme, och till slut skulle då ärendet fram. »Äck ja, jag är ute och springer för att samla ihop en liten summa till en familj, där mannen brutit benet af sig, och barnen inte ha något att äta. Det är ett sådant elände. Nu kommer också värden och hotar att kasta ut dem på gatan, om han inte får sin hyra. » »Ja», sade fru Nykvist, »det är den vanliga historien; sjukdom och fattigdom, sådant hör man så ofta. Det är förfärligt. Man tycker, att man borde hjälpa, och man borde det verk- ligen. Men ser fru Setterholm — om hvar och en hjälpte sina närmaste, sä blef nöden aldrig så stor. Jag har en syster, som blef enka med fyra barn, » fru Nykvist fick vid dessa ord tårar i ögonen. »Yi voro som lif och själ i vår flicktid. Allt hvad jag kan undvara är det både min skyldighet och mitt hjärtebehof att ge åt henne.» Fru Nykvist arbetade upp sig till den ärli- gaste och ömmaste systerkärlek. »Jag vet ju, hvad hon, stackarn, måste för- saka och arbeta. Jag skulle nog gärna ge, men när man har så nära anförvandter, som nära på lida nöd, då tycker jag, att man kar en tydlig fingervisning, livar man skall hjälpa. När en syster ...» Här afbröt fru Nykvist af verklig rörelse sitt tal. Hon kände sig på gränsen till det sublima. Fru Setterholm blef så deltagande för fru Nykvists syster och hennes fyra barn, att hon icke sade ett ord mer om hennes fa- milj, hon bara tackade för det utmärkta kaffet och gick. Medan fru Nykvist plockade in småbröden, tänkte hon fortfarande på den stackars Anna och hennes svårighet att kunna ta sig fram i lifvet. Påminnelsen om henne väckte just en känsla af ädelmod inom benne, hennes själ snuddade så tätt intill plikten, att blotta när- heten däraf kastade liksom ett skimmer af till- fredsställelse öfver hennes inre. Men så kommo dagens bestyr och plånade ut alltsammans, och på aftonen fick hon naturligen förströelse för sina tankar af allt, som berättades i Nyheterna, som hon alltid gömde till kvälls-lektyr. När hon följande dag gick upp till Stock- holms Enskilda bank för en liten omsättning, så klack det till i henne, då hon tog emot räntan och i detsamma såg en sparbössa, hvarpå stod: »För husville män.» Då hade hon ieke längre kvar gårdagens ärliga rörelse, men hon hade känslan af en skyldighet, när hon kom ihåg formeln: »Jag har en syster», och hon vände bort ögonen från sparbössan. Fjorton dagar senare in i november var det den där vedgubben, som högg fingrarne af sig. Hustrun kom och grät och beklagade sig, och fru Nykvist hade redan en krona i nypan, men så kom hon hastigt att tänka: »syster!», och så bytte hon om till tjugufem öre. Och så gjorde hon gång på gång. Det blef hennes stående tes, som rörde henne, som ingaf henne en känsla af rättfärdighet och ansvar, som riktigt höjde henne i hennes egna tankar: »Jag har en syster! Skulle någon ha, så vore det hon.» Och så nalkades julen. Det blef så mycket utgifter, som det alltid blir den tiden. Man måste ju ha litet snyggt, och fru Nykvist hade för ingen del mycket att ta af. Litet fick man väl lof att underhålla huset, om det inte all- deles skulle förfalla, och litet mera mat än vanligt måste man ju ha till helgen, ifall någon skulle helsa på. Man fick väl lof att någon gång se sina vänner, när man själf var bjuden både här och där. Och det där trefliga teköket, som hon gått och sett på i bodfönstret i tre månader! Det må man då medge, att till julen kunde hon då kosta på att ge sig själf en pre- sent, så mycket måtte man då ha rättighet till, när man inte spenderar mera på sina nöjen, än hon gör ! ! Ja, det är märkvärdigt, hvad de där helgerna ta pengar. Bara tvätten blir ju ett helt kapital. »Stackars Anna, — — men vänta bara — — till nyåret — —» Men hur det var så gick nyåret------- och så gled året så småningom vecka efter vecka för fru Nykvist som för andra, med små dag- liga bestyr till sitt slut. Ibland kom där en hastig tanke: »Ja, nästa vecka . . . det skall då bli säkert...» Emellertid sträfvade »stackars Anna» i sin utkant af den lilla småstaden natt och dag för sig och barnen, utan aning om, hvilken sköld hon var mellan mänskligheten och fru Nykvist, som fortfarande vid förekommande fall till sin egen och andras belåtenhet begagnade trollfor- meln: »Jag har en syster!» Amanda Kerfstedt.