Idun: 1890

3890 177 I DU N utgått från föreningen —■ och som denna dräkt på mångahåll mött det mest energiska motstånd, så har en del af denna motopinion drabbat ejälfva föreningen. Ingenting kan likväl vara orättvisare än detta. För att gifva ett riktigare begrepp om föreningens verk- samhet, vilja vi här meddela, att styrelsen utarbetat fullständiga underdräkter för barn af alla åldrar, från och med det nyfödda barnet till den nästan vuxna skolflickan, för den senare med särskildt afseende på lämplighet for gymnastiken. Äfven har föreningen låtit utföra modeller till en enkel, praktisk dräkt för arbetskvinnor, hvilka vid fyra särskilda tillfällen, i förening med upplysande föredrag, af några med- lemmar af föreningens styrelse förevisats för kvinnor ur arbetsklassen. Dessutom har till föreningen af fröken Lundin, Stockholms förnämsta sömmerska, skänkts en förträfflig klädning för blifvande mödrar, hvilken vi särskildt anbefalla till vederbörandes, så- väl som till herrar läkares uppmärksamhet. Sedan ungefär ett år tillbaka har föreningen an- ordnat en utställning af alla dessa modeller, jämte försäljning af mönster, i fröken Ohlsons modehandel, Blasiebolmstorg 14, och sedan detta års början fin- nes där äfven tillfälle att få köpa och beställa fär- diga klädesplagg af alla nyssnämnda slag, utförda efter föreningens modeller, omsorgsfullt och punkt- ligt, af goda materialier, samt till relativt moderata priser. Särskildt torde få påpekas det tillfälle, som här erbjuder sig för unga mödrar att, där det möj- ligen skulle befinnas för dyrt ätt beställa hela den lilla utstyrseln, kunna få köpa en fullständig modell- omgång småkläder, efter de nyaste och af några af våra förnämsta läkare gillade och förordade modeller. Vi kunna försäkra våra läsare, företrädesvis mö- drar och uppfostrarinnor, att det lönar mödan att taga i skärskådande de resultat, som af Dräktreform- föreningen åstadkommits under de få år den egt be- stånd, och detta ehuru den haft ytterst små pennin- geresurser till sitt förfogande. Dess uppgift är utan tvifvel i hög grad behjärtansvärd, detta erkännes af såväl medicinska auktoriteter som annat förståndigt folk, och den förtjänar i sanning mera uppmuntran och en allmännare tillslutning än hvad som hittills kommit dess sträfvanden till del. För dem, som till följd af denna lilla uppsats kunna känna sig manade att närmare taga reda på saken, vilja vi påpeka att Dräktreformföreningen har sitt årsmöte d. 16 d:s (se annonsen!), vid hvilket tillfälle kommer att framläggas en redogörelse fcr dess hittills varande verksamhet. Därefter vore meningen att fa i gång en diskussion om bästa sättet att understödja och utvidga föreningens verksamhet, hvilken för närvarande, af brist på medel, måst betydligt inskrän- kas, oaktadt styrelsens goda vilja och osparda möda i föreningens tjänst. Naturligtvis blifver då äfven tillfälle för nya ledamöter att anteckna sig — års- afgiften är 1 krona, Teater och musik. Påskkonserterna hafva i år som vanligt varit syn- nerligen talrika. På långfredagen gafs enligt gam- mal sed Haydns oratorium »Skapelsen» inför en talrik och andäktigt lyssnande publik. Och påskda- gen bjöd på ej mindre än två synnerligen framstå- ende musiktillstäliningar, nämligen hr Rundbergs mâtiné i Berns salong samt på aftonen symfonikon- sert å k. operan. Den senare, hvilken var den sjunde i ordningen under säsongen, bjöd på två ny- heter, nämligen uvertyren »Olaf Trygvason» af den danske tonsättaren E. Henriques, som själf ledde utförandet, och en ny konsert för piano och orkester (a-moll) af k. operans värderade andre kapellmästare E. Henneberg. Det förstnämnda numret förrådde någon oklarhet i ämnets utarbetning samt för liten nyansering i orkesterbehandlingen. Det tycktes ej heller väcka vidare intresse. Hr Hennebergs piano- konsert däremot slog synnerligen väl an och detta med rätta. Kompositionen vittnade ock om ton- sättarens synnerliga förtrolighet med sitt instrument och särskildt med orkestern och dess behandling. Hr H., hvilken själf på ett förträffligt sätt skötte pianostämman, helsades såväl vid sin entré som ef- ter utförandet af hvarje sats med energiska applåder. — De båda återstående numren i programmet ut- gjordes af det vackra förspelet till tredje akten ur Wagners »Mästersångarne» samt Beethovens allbe- kanta Sinfonia Eroica. Båda kompositionerna erhöllo ett synnerligen förtjänstfullt utförande af hofkapellet under hr Nordquists ledning samt väckte det lifli- gaste bifall. Förspelet måste till och med omtagas. Ahörarne voro mycket talrika. Hvad hr Kundbergs mâtiné beträffar, så hade den att uppvisa ett alltigenom intressant och omvexlan- de program. Bristande utrymme hindrar oss full- Författarinnan till ”Onkel Toms stuga.” /vi WW%.UJ . Den moderna literaturen är rik pä rykt- bara kvinnor, men, strängt taget, torde likväl fä af dem kunna hänföra det rykte de ha att glädja sig åt, till verkligt framstående förtjänster. Till dessa få måste man afgjordt räkna Harriet Beecher—Stowe, som äfven bland de flesta literära kvinnor intager en undantagsställning, i det hon kan göra an- språk på en lika framstående rang, både som skrifställarinna, maka och moder. Böcker ha sina öden, och bland de literära produkterna från nittonde århundradet står Harriet Beecher—Stowes roman, Onkel Toms stuga, i första rummet. Den har gjort den genialiska författarinnans namn världsbekant och gaf på samma gång den kraftigaste im- puls, till att negerslafvarnes beklagansvärda öde, som förut i alla sina rysligaste deltaljer ej nått allmänhetens öron, genom frigörelsen gestaltade sig ljusare och gladare. Harriet Beecher—Stowe föddes den 14 juni 1811 i Liehtfield (Connecticut). Hennes far, Dr. Lymann Beecher, var en framstående kalvinistisk predikant, hennes mor, dennes första hustru, Boxarna Foote. Bedan som barn visade Harriet en påfallande begåfning och längtade alltid efter andlig vederkvickelse, men på den tiden fanns endast en obetydlig lektyr for ungdom, och när Harriet en gång efter långt sökande i en mörk bodkammare upptäckte »Tusen och en natt», var hon öf- verlycklig. Barndomstiden i Liehtfield efter- följdes af skoltiden i Hartford, där hennes äldsta syster Katharina inrättat en skola. Under det omedelbara inflytandet af denna syster fortsattes här Harriets uppfostran. 1832 följde dr. Beecher en ärofull kallelse som föreståndare för teologiska Laneseminariet i ständigt genomgå och omnämna detsamma. Utfö- randet var emellertid på alla händer godt och bifal- let efter åtskilliga nummer rent af stormande. Ett nummer å programmet vilja vi dock särskildt om- nämna såsom enligt vår åsikt det främsta af dem alla, nämligen Siegmund och Sieglindas duett ur Wagners opera »Die Walküre», hvilken affru Östberg och hr Lundquist utfördes på ett öfverdådigt präk- tigt sätt. Skada blott, att ej orkesterackompagne- mang fanns att tillgå ! Vi hoppas dock, att duetten måtte upptagas (ja helst hela operan !) ännu en gång och då med orkester. —- Salongen var öfverfylld, och matinéen torde kunna räknas som en af de bästa, som här gifvifs. Cincinnati, där Katharina Beecher grundade ett gymnasium för flickor och Harriet blef hennes utmärkta medbjäjparinna. På en resa, som Harriet sommaren 1835 gjorde österut för att närvara vid sin älsk- lingsbroders, Henry Wards promotion, blef hon djupt uppskakad af sorgeposten, att hen- nes väninna Elisa Tyler, gift med professor Stowe, aflidit. Den svåra förlust, som drab- bat den senare, uppväckte så lifligt hennes deltagande, att detta så småningom öfvergick till en innerlig tillgifvenhet, och Harriet E. Beecher blef efter en kort förlofning profes- sor Stowes maka. 183G företog professor Stowe en resa till Europa. Under hans frånvaro uppstod i Cin- cinnati ett slafuppror, öfver hvars förlopp Harriet samvetsgrannt lemnade sin man redo- görelse i dagboksform. Samtidigt offentlig- gjorde hon korta noveller och utkast i skilda tidningar. I alla dessa artiklar uttryckte bon visserligen sin motvilja mot slafegarne, men var ännu ej en förklarad ifrarinna för slat- veriets afskaffande. Aret 1850 var såväl för Förenta staterna som för familjen Stowe ett minnesvärdt år. Frågan om slafveriets afskaffande upptog allas tankar, och Harriet fick en mängd bref från sin svägerska och andra vänner om de för- skräckliga följderna af desserteringslagen, ge- nom hvilken hela familjer gingo under. Mrs Beecher skref vid denna tid i ett af sina bref till mrs. Stowe: »Om jag kunde bruka pennan som du, min Hattie, skulle jag skrifva något, så att hela världen väcktes till besin- ning, om hvilken förbannelse slafveriet är.» Då mrs. Stowe hade läst detta bref för hela den församlade familjen, sprang hon plötsligt upp från stolen med utropet: »Ja, jag skall skrifva något! Jag skall det så vidt jag får lefva!» I detta utrop finna vi ursprunget till »Onkel Toms stuga.» Denna sensationsbekanta berättelse började offentliggöras den 5 juni 1851 i »National Era». Senare har Harriet Beecher—Stowe mången gång sagt: »Jag kunde inte längre hålla berättelsen i styr, den skref sig som af sig själf.» Eller en annan gång: »Jag skulle vara författarinna till »Onkel Toms stuga»? Nej, Gud själf skref den, jag var ingenting annat än ett obetydligt verktyg i hans hand. Pionom ensam tillkommer all ära. » För offentliggörandet i »National Era» fick författarinnan ett honorar af 300 dollars. Samtidigt erbjöd sig en förläggare i Boston att förlägga arbetet mot halfva vinsten, för- utsatt att mr. och mrs. Stowe äfven åtoge sig hälften af kostnaderna. Professor Stowe afböjde detta anbud med svaret, att de båda voro för fattiga för att kunna inlåta sig på ett sådant vågspel, hvarpå slutligen träffades en öfverenskommelse om 10 procents vinst- andel. Den 14 mars 1852 undertecknades öfverenskommelsen, och redan den 20 samma månad följde första upplagan på 5000 exem- plar. Inom ett år såldes 120 upplagor med öfver 300,000 exemplar. Oaktadt denna oer- hörda framgång sysselsatte sig mrs. Stowe med utarbetning af en nyckel till »Onkel Toms stuga» och erhöll alltid så mycket nytt material, att hon 1855 och 1856 utgaf be- rättelsen »Bred». 1872 skref Harriet en serie Floridaskizzer, som under det följande året utkommo i bokform under titeln »Palmblad». 1878 följdes dessa af hennes sista större ar- bete »Poganue People»; likväl fortfor mrs. Stowe ännu flere år att skrifva kortare skis- ser och artiklar. Jggk,