Idun: 1890

1890 I D U N 97 regel för uppvärmningen, ty detta måste praktiskt läras genom noga aktgifvande på ugnens beskaffenlet och inhemtas rätt snart genom öfning. Behandlingen af de stora ugnarne vidrör jag ej, enär detta ligger utom frågans besvarande, hvilken rör beredandet af färskt bröd för hvarje dag, således en så liten kvantitet som godt bör kunna gräddas i besparingsugn. Innan brödet insattes i ugnen, kan man för att höja dess färg och utseende bestryka det med vispad äggula eller också bara varmt vatten. Bröd, bakadt på ofvanbeskrifna sätt, håller sig jämförelsevis saftigt och torkar ej så fort, som eljes är fallet, på samma gång man utan allt för mycken tidsutdräkt kan hafva det färdigt, så att det redan vid 9 eller 1/2 10 tiden kan ätas, om man sätter det att svalna, i stallet för att, som eljes brukas och hvilket är att föredraga, genast efter uttagandet ur ugnen lägga det på en mjuk kudde, öfverholjdt med en ylleduk och låta afsvalningen ske långsammare, hvarigenom skorpan ej blir så hård. Vill man baka en större mängd, så får man sätta degen tidigare på aftonen eller stiga tidigare upp följande morgon, allt i enlighet med den önskade degens myckenhet och jästens godhet. Till 1,3 liter (1 stop) mjölk utan smör brukar jag taga 25 gr. (6 ort) jäst, men till s. k. vattenbröd eller »franskt bröd» tager jag 42 gr. (10 ort) jäst till 6,5 dl. (1/2 stop) vatten och 51 gr. (12 ort) smör; men ett vant öga märker snart utan vägniug, huru mycket jäst som erfordras. Blott hvetebrod och fint rågbröd — rågsikt — har jag bakat enligt ofvanstäende beskrifning, och jag förmodar, att meningen ej heller kan vara att i familj baka groft bröd för hvarje dag, ty det blefve slöseri med både tid och ved samt allt utom ekonomiskt. Ett annat sätt att hastigt och utan vidare förberedelser erhålla ett godt hvetebröd i mindre kvantitet är att begagna jästpulver samt då rätta sig efter den bruksanvisning, hvilken alltid tryckt medföljer hvarje liten burk, som finnes ait köpa i alla väl sorterade kryddbodar; men ofta upprepadt faller sig detta rätt dyrt. I England och Amerika tillverkas hvetebröd rätt hastigt i privata familjer medels tillsats af soda, bicarnonat och andra ämnen, men brödet tager gärna en kärf och besynnerlig bismak däraf och håller sig ej sä länge mjukt som det med jäst tillsatta. Men, oaktadt meddelandet af min bakningsmetod, som jag pröfvat under åratal, kan jag ej underlåta inlagga en gensaga mot olämpligheien af bakning för hvarje dag. Ekonomiskt tör väl dylikt tillvägagående näppeligen blilva, enar spisen i sådant fall vanligen måste eldas starkare, än hvad jämt och nätt behöfves för dagliga matlagningen; och bränslet, om man än tager det i egen skog, representerar dock ett kapital samt kostar för öfrigt att hemförda, söndersåga och uppbära i köket. Stenkol blifva äfven dyra och tillika besvärliga att transportera och förvara. Dessutom vet en hvar, huru odrygt det nyss bakade brödet är i jämförelse med det, som blifvit något äldre, t. ex. en à två dagar gammalt, liksom det ju äfven är en känd sak att i sanitärt hänseende och isynnerhet i magsjukdomar, så vanliga i vår tid, är del vida nyttigare att förtära bröd, som ej är alldeles färskt. Hvad åter angår tiden, så blir det ju ändå alltid tidspillan att baka hvarje dag, äfven om jag skulle kunna komma därhän att däriill använda kanske blott 1 eller 1 1/2 timme dagligen, men tiden är dyrbarare än allt annat. Tid är pengar! Vill man därför baka blott 2:ne gånger i veckan, så skulle man kunna farska upp det gamla brödet. Detta tillgår bäst på löljande sätt. I en kastrull med kokande vatten ställer man ett bleckmått, som måste vara så mycket lägre än kastrullens höjd som brödets tjocklek, men också fylldt med kokhett vatten, fast ej ända till brädden, utan blott så pass mycket att stark imma utvecklar sig, utan att vattnet kokar öfver. Ofvanpå måttet lägger man brödkakan, men tillser att ej så mycket vatten finnes i kastrull eller mått, att det når eller beiör kakan, hvarefter man pålägger locket och låter brödet kvarligga, tills det blifvit väl genomvärmt utaf imman. Om denna är tillräckligt stark för att uppmjuka kakan, behöfver vattnet ej koka, medan kakan ligger ofvanpå måttet, i annat fall tillser man, att jämn och lindrig kokning försiggår, så att vattnet ej får stänka upp pä brödet, hvilket, sedan det är väl genomvarmdt, borttages, aftorkas och lägges på mjuk kudde och täckes med ylle, tills det svalnat. Då man sålunda uppvärmer brödet, bör man ej taga mer, än som för hvarje gång åtgår, ty om det efieråt får ligga och torka, blir det vida hårdare än förut. Syster Rose Gertrud. iinniin '■nms Byn Combe Down, två mil från Bath, har haft den glädjen att utgöra hemvist åt en af dessa hjältinnor, som visa oss, hur stark en kvinna kan bli i sin tro. Då Miss Amy Fowler, numera känd som Syster Rose Gertrud, föreståndarinna vid Damiens sjukhus i Kalawas, Molokai, ännu i högsta blomningen af kvinnans ålder, hängifver sig åt dessa olyckliga, pestsmittade varelser, hvilkas öde på senare tid väckt så mycken allmän medömkan, ålägger hon sig ett martyrskap, som beröfvar döden dess udd För endast tjugufem år sedan såg den vackra staden Bath födas andra dottern till Rev. F. W. Fowler, då adjunkt i St. Marys församling, Bathwick. Barnet, som alltjämt visat en ovanlig intelligens, hade knappast lagt de tidigaste flickåren bakom sig, när hennes far utnämndes till predikant vid Baths arbetsinrättning, en post som han ännu innehar, och familjen flyttade till Combe Down. Amy Fowlers begåfning kunde ej döljas under »ena skäppo»; hon gaf sig hemifrån och blef sekreterare åt en konstkritiker i London. Därpå begaf hon sig till Paris och lärde sättaryrket, efter några års allvarligt öfvervägande omfattande den romersk-katolska tron. Vid ungefär 20 års ålder beslöt hon att studera för det steg, hon nu tagit. Hon lärde alla en god sjuksköterskas plikter och innehar en mängd betyg. Hon egnade sig särskildt åt fall af spetelska, af hvilka alltid förekomma några få vid sjukhusen i Paris, och vid expositionen därstädes i fjol undersökte hon med intresse modellerna af lemmar och hufvuden af hawaiske spetelske, hvilka voro så vederstyggliga, att de flesta åskådarne så fort som möjligt vände ryggen åt dem. Miss Fowler lemnade England den 18 jan. detta år för att ensam resa genom Amerika till sin bestämmelseort, i bästa helsa både till kropp och själ. Hon kommer ej att stanna längre i Amerika, än som är nödvändigt för att besöka en bror, bosatt där, och fortsätter sedan sin färd från San Francisco till Honolulu. Liksom alla starka andar är hon omedveten om sin heroism. Hennes egen risk är för henne helt och hållet af underordnad betydelse — endast en möjligen inträffande omständighet, som ej får eller kan afskräcka henne, ehuru hon är tillräckligt medveten om sin fara för att uttrycka sin afsikt att noggrannt använda alla möjliga försiktighetsmått mot smitta. Hon skall bli föreståndarinna vid det sjukhus, som bildades af pater Damien i Kalawas, på ön Molokai, för ej länge sedan en af de ömkligaste trakter på jorden, nu vaknande till lif och verksamhet och lysande som ett centrum för det andliga lif, som tänder i hvart hjärta en gnista af beundran och sympati. Miss Amy Fowler skall bebo en hydda nära sjukhuset och skall under sig ha en stab af infödda sköterskor. Flere barmhertighetssystrar från franciskanerklostret i New York verka redan vid kolonien, men syster Rose Gertrud är den första kvinna, som lemnar Europa för denna ädla mission, och har med svårighet kunnat öfvertalas att mottaga lön af hawaiska regeringen. Denna lön ämnar hon använda till att skaffa sina lidande patienter förströelse. Historien om pater Damiens ädla lif och de olika skildringarna rörande spetelska från Indien och Caplandet ha väckt allmän medkänsla för dessa olyckliga, och i England har bildats en fond till deras förmån. — Miss Amy Fowlers ädla plan var före hennes afresa känd endast af några få, ty hon hatade tanken att prisas och berömmas, för hvad hon anser vara sin enkla plikt. Ehuru det gick henne djupt till sinnes att skiljas från sin sörjande familj och sina vänner, som icke kunde undgå att känna, att de sannolikt sågo hennes rosiga ansikte och klara ögon för sista gången, kände hon dock ej ett ögonblick modet svika att ej orubbligt fullfölja den väg, dit hennes hjärtas röst ledt henne in. Med detta nummer följer till prenumeranter i landsorten ett cirkulär från L. Westerbergs Tekn. Fabrik, Gefle, ang. M. Larsens sundhetsbalsam. Egnar sig apotekaryrket för kvinnan? gKwjänner och gynnare af kvinnorörelsen söka ifrigt att utvidga området för de för kvinnan egnade yrkesarterna, såväl i industrielt hänseende —- för att allt mera utveckla hennes handlag för arbeten, hvilkas utförande förut varit uteslutande öfverlemnadt åt männen — som med afseende på de psykiska anlagen för bestämda vetenskaper. I Tyskland har nyligen inom en kvinnoförening, »Frauenwohl», diskuterats frågan om kvinnans kapacitet för apotekaryrket, och vi vilja nu anföra några, kommentarier, som med anledning däraf varit synliga i en tysk tidskrift. »Motståndarne till våra sträfvanden,» heter det i denna tidskrift, »skola ifrigt svara: men hvart vi än se oss omkring i Tyskland, representeras detta yrke endast af män, och säkert skall kvinnan äfven svårligen kunna bereda sig tillträde därtill.» Ja, tyvärr ha dessa motståndare ända hittills haft rätt, och det behöfs ett särskildt mod för att här representera denna sak. Vi måste förgäfves se oss omkring i vårt fädernesland efter en enda kvinlig representant för detta yrke, och likväl lär oss en öfverblick af våra närmaste grannlaud, att t. ex. i Zürich finns en kvinlig apotekare, att en därvarande apotekare förklarat sig mycket villig att som välkomna hjälparinnor med god lön anställa damer, som egnat sig åt detta yrke; Frankrike, England, Belgien och framför allt Ryssland visa oss fast anställda kvinliga apotekare; här lemnar äfven universitetens frisiuthet kvinnan obehindradt tillträde till detta yrke, och resultaten af dessa anställningar, af denna själfständighet bevisa, att kvinnan är det fullkomligt vuxen. Och kasta vi en blick bortom Atlanten, visa oss ganska höga siffror att kvinnorna där i mängd äro apotekare, såväl som skickliga läkare. En sådan vy kommer modet att växa och manar oss att varmt uppträda för saken, på samma gång historikern lär oss, att detta yrke en gång i tiden nästan uteslutande låg i kvinnohänder. Förekomma icke i hvarje folks sägner och sagor historier om kvinnans alldeles särskilda begåfning och skicklighet att tillreda allehanda