Idun: 1890

96 I DUN 1890 I forna dagar. Strödda blad ur minnets album, samlade af Mathilda Langlet. 3. Hans nåd oeh hennes nåd. (Forts.) 8 rån förstugan kom man in i en ganska stor sal med utsikt åt sjön — hela våningen låg för öfrigt åt sjösidan — oeh där-- ifrån i förmaket, där det var så fint, att Tinnie knappt vågade andas. Mahognymöblerna voro klädda med rödt »moreno», en stor spegel, som gick nästan mellan golf oeh tak, satt mellan fönstern ; på chiffoniern med messingskanter och blanka beslag samt hvit marmorskifva stodo några par förgyllda tekoppar; marmorstakar med fina metallkedjor nedhängande från piporna, i hvilka vaxljus prunkade ; stora brokiga snäckor, konstgjorda brasilianska blommor af perlemorskiftande fiskfjäll; alunkorgar med vaxfrukter under glaskupor »jämte mycket annat, som ej så noga kan specificeras», fängslade alltid Tinnies blickar och gaf henne »motiver» till drömmar och fantasier af alla slag, Så fort de små flickorna nigit och kysst på hand, som på den tiden hörde till artigheten, framsattes hvar sin pall åt dem, där de togo plats och sedan sutto stilla och orörliga som små bilder, medan kalfe och småbröd i en silfverkorg— tänk, en hel korg af silfver! — serverades åt de äldre. Då detta var undangjordt, kallades de små in i hennes nåds enskilda rum, kabinettet kalladt, där de fingo dricka kaffe ur »törnroskopparne» och erhöllo sin afskilda, mycket rikliga del af all den traktering, som vankades. Så var det att krångla sig ned från de höga stolarne och gå och tacka för kaffet, niga och åter kyssa hennes nåds hand, för hvilket ändamål jungfru Stafva alltid med en servett omsorgsfullt aftorkade de små röda läpparne, innan egarinnorna släpptes in i förmaket. Efter denna ceremoni traskade de små tillbaka till kabinettet, där de visste, att de nu skulle uppehålla sig. Där fanns också åtskilligt rätt märkligt att se. En platinalampa brann oftast där och spridde sin delikata doft, och där inne fanns också den märkvärdiga inrättning, som kallades tändstickor, och som någon af hennes nåds döttrar från utlandet skickat henne. Den bestod af en ställning, hvari stodo dels en bundt trästickor, förut doppad i svafvel, dels också en flaska eller burk med någon vätska, eller hvad det var, däruti en af dessa stickor doppades, hvarefter den, när den raspades mot en sandig plåt eller något dylikt, tog eld af sig själf. Detta betraktades nästan som ett underverk och var naturligtvis alldeles oåtkomligt för plebs och för dem, som icke hade förnäma döttrar i utlandet. Där inne stod också skärmstaken med två ljuspipor på marmorfot och en grön lackerad skärm, som kunde skjutas upp och ned. Där stod i fönstret glaskupan med guldfiskarne och i en tråd hängde från taket ett strutsägg. På ett bord stod ett par ljusstakar, som väl tålde att se på — klorna af en i trakten skjuten hafsörn, på hvilka fästats ljuspipor af silfver. Allt det där hade barnen visserligen sett förut, men det var nästan så mycket angenämare för gammal bekantskaps skull. Efter en stund kom fröken Agatha in med ett par kortlekar. Det var den ledsamma delen af programmet. Nu skulle man »svälta räf» och spela »svarte Petter», hvilket den vänliga fröken var öfvertygad om borde vara en myckes angenäm och för barn lämplig förströelse. Själf fann hon spelet ohyggligt tråkigt, men då hon trodde små flickorna vara roade, uppoffrade hon sig gärna. Spelet varierades med att bygga korthus, som —- naturligtvis — ramlade, och det var ändå ett nöje. Men huru roligt man än kunde haft — och en och annan gång hade man roligt — skulle det aldrig kunnat gå an att skratta högt. Hennes nåd hade antagligen fått slag, om ett friskt och högljudt skratt från barnaläppar nått hennes öra, och hans nåd skulle med ett: »ma foi!» och ett sarkastiskt leende gifvit luft åt sitt ogillande. Därför satt man tyst och vände med ett matt småleende de något »svullna» korten i sina små fingrar, tills teet serverades och det samtidigt tillsades, att Hedda infunnit sig för att hemta småflickorna, hvilka efter förnyade handkyssningar och nigningar vandrade den korta vägen hem. Vanligen voro de mycket belåtna med sin dag och visste dessutom, att den vänliga »tant» Agatha säkert skulle i mammas pirat stoppa ned äpplen och nötter, kakor och fikon eller hvad det nu kunde vara, hvarmed de i större tarflighet, men också större otvungenhet, skulle kunna följande dag traktera sig. Ibland blef man också bjuden på finare saker, såsom dadlar och apelsiner, hvilka senare då för tiden ieke, liksom nu, kunde köpas i hvar kryddbod redan vid juletid. Om våren kom alltid »Svalan», kapten Gollcher, från Messina med apelsiner, och då hon passerade tullstationen hittade alltid en korg apelsiner vägen till hans nåd. Syltad ananas och dito ingefära samt någon gång syltade pomeransblommor förekommo på dessa små bjudningar hos det nådiga herrskapet. Herrarne följde efter kaffet med hans nåd in i hans enskilda rum och spelade whist till supéen; damerna sutto i förmaket och småpratade, stickade spetsar af fin engelsk tråd, för hvilken knappast tullumgälder blifvit erlagda, lade patience och gäspade förstulet. Eoligt var det nu inte, men fint och förnämt var det, och det hade nog sin goda nytta med sig att vara med om sådant också. Hennes nåd hade ett rikhaltigt husapotek och fuskade icke så litet i läkareyrket, hvilket af ingen beifrades, enär det icke fanns någon läkare på närmare håll än två, tre mil. Det hade en gång varit ifrågasatt, att orten skulle försöka få egen läkare, men en af de mäktige inom församlingen hade motsatt sig saken, på den grund —- såsom han lät i protokollet inflyta — »att Ö—ds bärgklippor gifva föga näringsämne för en läkare, och bäst är, att helsan blifver rådande», till hvilket senare förhållande man tydligen icke ansåg läkaren kunna bidraga, eftersom förslaget förföll. Hennes nåds farmakopé skulle antagligen icke hållit streck inför nutidens mest anspråkslösa fordringar. Hennes favoritmedicin var ett ohyggligt rödt pulver, som hon kallade »jalappa», och hvaraf hon ansåg, att man då och då, utan att vara sjuk, borde taga en dosis för att rensa matsmältningsapparaten. Barnen i prästgården hatade blotta ordet jalappa och bäfvade, när hennes nåd tog dem i axlarna, vände deras små ansikten mot dagern, runkade på sitt lockbeprydda hufvud och i den mest melankoliska och deltagande ton utropade : »potatisfärgen 1 potatisfärgen!» Då visste man, att jalappan inte var långt borta. Hennes nåd ansåg nämligen potatisen som »roten» och upphofvet till allt ondt. Sveriges riksolycka var potatisen, påstod hon. Skrofler, som voro mycket gängse på orten, härrörde af potatisätandet; frossan kom också däraf, och om en vacker dag ryssen skulle komma och taga Sverige, liksom han en gång tog Finland, så vore det också potatisens fel. Ty potatisätandet försvagade folket och betog det mod och kraft att försvara sig. Det var nu hennes nåds teori, och man måste hafva klara papper, om man skulle kunna öfvertyga henne om, att hennes teorier ej höllo streck. En af dessa, som hon strängt höll på, var nödvändigheten att »gå rak», och hon tillrådde på rama allvaret prästfrun att åt sina små flickor, som visade bestämda tendenser till »kutryggighet», anskaffa snörlif af saffian med ett par järnbågar »till stöd» för skulderbladen och andra dito för att hålla axlarna tillbaka, hvilka snörlif borde nästan redan i vaggan anläggas, »för att kroppen skulle få en vacker fason.» Men prästfrun, som i sin barndom själf varit utsatt för dylik tortyr, hade ej hjärta — och kanske icke häller kassa — att anskaffa pinoredskapen, och så fingo de små växa upp, så som Gud och naturen skapat dem. Men jalappan undsluppo de ej ; om dennas förträfflighet var deras ömma moder fullt öfvertygad. Emellertid var hennes nåds medikamentsförråd ganska godt att hafva till hands, och den rättvisan måste man göra henne, att hon frikostigt delade med sig både af jalappa och kamfer, nervdroppar och »hjärtstyrkande». (Forts.) Om hembakning. Prisbelönadt svar å prisfrågan n:r VI. Af Leonore. B ,m man verkligen vill göra sig besvär att baka dagligen, så skulle jag vilja rekommendera ett ™~ sätt, hvilket jag länge och med framgång begagnat samt funnit ovanligt bekvämt just i ett mindre hushåll, ehuru jag i regeln ej användt det oftare än 1 à 2 gånger i veckan. Ungefär vid 10-tiden på aftonen sätter man degen på kall mjölk — jag har vanligen tagit 6,5 dl. (1/2 stop), någon gång 9,s dl. (3 kvarter) —- kallt mjöl och kall jäst; jästen blandas ut i kall mjölk och litet salt, äfven ilägges kallt smör, om sådant önskas, samt de kryddor som behagas. Degen bör arbetas väl, hvarefter man strör litet mjöl ofvanpå den samt öfvertäcker den med en förut i friskt, kallt vatten doppad, i 4 delar hopvikt grof handduk, som doek blifvit väl urvriden, och ofvanpå denna lägges ett torrt tunnare kläde, hvarefter degen ställes i källare eller kallt skafferi öfver natten att jäsa. Ungefär vid 3- tiden — om något förr eller senare beror på prä.ssjästens större eller mindre godhet och jäsbarhet — följande morgon brukar degen vara väl uppjäst och bör då genast omarbetas med mera mjöl, så att den kännes smidig och porös, och om man önskar bullar eller kakor, formas dessa genast och läggas på värmda plåtar, täckta med ettjtunnt kläde, att få jäsa, tills de höjt sig så pass mycket, att de kunna sättas in i en god och tillräckligt uppvärmd ugn, där de få kvarstå, tills de blifvit väl genombakade. Man får naturligtvis stiga upp i tid, så att man hinner elda ugnen eller besparingsspiseln, hvilken senare alltid af mig användts samt också bäst lämpar sig, då det är fråga om så ringa kvantitet bröd, som dagligen åtgår i ett litet hushåll. Vill man undvika besväret med att forma bullar eller kakor, som ju alltid tager tid, så kan man genast, efter det degen på morgonen blifvit omarbetad, lägga den i formar af bleck eller järn, täcka dem med ett tunnt kläde, hvilket hindrar skorpan att blifva hård och rynkig, samt sätta dem vid medelmåttig värme att jäsa, hvarefter de införas till gräddning i ugnen, som bör hafva jämn och lagom öfver- och undervärme. Ar undervärmen starkare än öfvervärmen, så kan man i besparingsugnen lägga in ett lod eller en grytfot för att därpå sätta plåten eller formarna, men äger motsatta förhållandet rum, måste man söka sätta en plåt ofvanpå inuti ugnen. På den rätta värmen i ugnen beror till en stor del brödets godhet, men som ugnarna äro hvarandra så olika, kan man ej uppställa någon