Idun: 1890

6?6 IDUN aldrig fel. Och dâ fâ vi undangjordt en hop, så att vi blott ha bakning och rengöring kvar. » Ty »stor rengöring» skulle det vara till julen, det var klart! »Förmaket» städades och pyntades först och afstängdes för publi- kum, så kom ordningen till sofrummen; sa- len sparades till sist, på prostens begäran, ty när där var skuradt, fick man order af prostinnan att »icke gå på golfvet», hvilket både prosten och »magistern» opponerade sig emot, ehuru befallningen icke behöfde tagas efter bokstafven, utan egentligen afsåg, att persontrafiken skulle hålla sig på mattan, d. v. s. de utlagda trasmattorna. Klockan fyra på morgonen anlände slak- taren och »räntgummorna», hjälpgummorna, som skulle rengöra »räntan», innanmätet i slaktdjuren. Kalfe med dopp skulle då vara färdigt, och sedan slaktkreaturet blifvit aflif- vadt, kom slaktaren in för att få den s. k. sticksupen, som för resten hans medhjälper- skor ej heller försmådde. Någon nykterhets- sak afhördes då för tiden ej, och ehuru det egentliga superiet öfverlemnades åt karlarne, togo sig gummorna gärna en tår på tand vid slakt och byk och andra svårare sysslor. Brygden sköttes af tjänstflickorna, men när jästen skulle läggas i karet, blottade mam- sell Klara — fröknar funnos den tiden ej i ofrälse hus — själf sin hvita arm och stack ned armbågen i vörten; om då en »kall ring slog sig omkring armen», var värmegraden lagom — någon annan termometer visste man ej af. När grynkorfven skulle kokas, inträdde också ett högtidligt ögonblick. Sedan alla till korfven afsedda »skinn» blifvit fyllda och vederbörligen med nål och tråd hopsydda eller ock med korfstickor hopfasta, påsattes i den öppna spiseln en ofantlig trebent gryta med vatten; på den långa »bordbänken» och det uppslagna köksbordet breddes frisk lång- halm, hvarpå den kokade korfven skulle upp- läggas, och så väntade man blott, att vatt- net skulle börja koka. Så fort tecken där- till förmärktes, tillsades alla att hålla sig tysta, haken lades på köksdörren — lås fanns ej på denna, utan blott klinka och hake — och nu tog prostinnan själf, under an- daktsfull tystnad, korfvarne om hand och nedlade dem i grytan. Först sedan de alla kommit ned och vattnet åter började sjuda, upphäfdes förtrollningen, haken kastades af, och händer och tungor kommo åter i rörelse. Skulle någon förut yttrat ett ord, så hade ofelbart korfven kokat sönder, och ordspråket »klart som korfspad», kommit på skam. Det var for öfrigt en rätt egendomlig scen, denna korfkokning. Belysningen var skäli- gen klen; en »dank» eller två i det stora köket, stort som en nutida balsalong, för- mådde ej sprida sitt sken i vidare kretsar, utan i hörn och vrår rådde ett mystiskt dunkel. Medan korfven lades i grytan, lystes med båda dankarne, så att de svarta spis- murarne och den ofantliga vida skorstenen klart upplystes, medan det öfriga rummet låg i ett halfdunkel, där tråg och byttor ocb halmbäddar och ljushåriga pigor fram- skymtade. Sedan skulle kött och fläsk saltas ned. Prostinnan stod själf i saltboden, klädd i skinnkofta och väderhufva, och strödde med egen hand salpeter »mellan hvarfven» i kött- tinan, ty eljes blef det aldrig lagom, sade hon. Yoro nu slakt, byk och brygd väl öfver- stökade, så skulle tvätten skötas, och detta gjorde husets unga döttrar mest på egen hand; till manglingen fingo de hjälp, men hopläggningen och strykningen af de rena kläderna voro deras ensak, och ehuru de ej behöfde »draga» mangéln, måste dock en af dem vara med och »lägga på stocken» och tillse, att allt blef ordentligt gjordt. När då i en välförsedd prestgård funnos i storbyken så där fyrtio par lakan och 18—20 dussin serveter och handdukar, sä var man allt litet trött, när man om kvällen lemnade mangelboden. Det torde vara nödigt att så godt först som sist anmärka, det de tre unga döttrarna i prestgården icke försummat sin andliga ut- bildning för dessa sysslors skull. De voro både språkkunniga och musikaliska och myc- ket belästa, vida mer än kanske till och med nutida unga damer. De hade dock aldrig besökt någon skola och villigt måste med- gifvas, att de voro bedröfligt okunniga i na- turvetenskap och matematik. Men detta an- sågs på den tiden tämligen öfverflödigt; kunde man blott trilla limporna släta i botten och passa ugnsvärmen för smörtårtan, behöfde man ej veta det ringaste vare sig om värmet eller tyngdpunkten eller »trögheten» eller någ- ra naturkrafter af hvilken som helst beskaf- fenhet; och kunde man blott se efter att man »fick rätt tillbaka», när man gjorde sina små uppköp, så offrade man ej en tanke vara sig åt den högre eller lägre aritmetiken. Dagen före julaftonen kunde det väl se litet stökigt ut, och det kunde väl blifva li- tet sent, innan man kom i säng, men dock var man på julaftonen uppe i tid och drack morgonkaffet vid ljus. Tjocka hemstöpta talg- ljus stodo i höga armstakar på kaffebordet och »smakbullen» af saffransbrödet låg upp- skuren i den röda lackerade skorpkorgen. Man satt länge vid kaffet och språkade, och alla voro glada. Allting hade lyckats väl: färskölet var sött och starkt, limporna visade ej spår till degrand, smörtårtan hade icke fallit ned, mandelmusslorna voro möra, och korfven låg rund och kall på sin halmbädd därute i handkammaren — icke en hade spruckit sönder. Nu sattes ljus i alla stakar, framlades duk- tyg och annat linne, synades och framsattes silfver och. porslin för helgen. Ty allt det bästa, som fanns i huset, skulle fram under julhelgen — det var ju en så stor högtid, som skulle på allt sätt firas och hållas för mer än alla andra tänkbara högtider. Pro- stinnan lade upp på det med en hvit duk belagda köksbordet tjänstfolkets »julhögar» — en limpa, en rågsiktkaka en hvetbulle och en »saffranskuse». Till julhögen hörde dess- utom ett ljus och ett litet paket med kaffe och socker. Medan prostinnan sysslade med detta, klädde hennes båda äldsta flickor julgranen för små- syskonens räkning. Af allt det bjäfs som nu, under namn af julgransprydnader, kan fås för en ringa penning, fanns då ej en tillstymmelse. Granen stod i en kruka eller låda med jord och var ej högre, än att den kunde stå på salsbordet. Några röda äpp- len och litet konfekt samt, om det skulle vara riktigt fint, några med bladguld ofull- komligt öfverdragna valnötter upphängdes däri. Litet kardad bomull lades på gre- narne, föreställande snö, några stjärnor klipp- tes af guld- och silfverpapper, och i toppen fästes en, likaledes af guldpapper utklippt ängel med silfvervingar. Det var hela ståten. (Forts, längre fram i numret.) 18Ô0 En julberättelse ■"«HM' •v, - g? M3T ' * af Johan Nordling. |)et var en tidig decembermorgon, och J mörkret låg ännu i ostörd sömn ? öfver den hvita snön. Långt bort öfver furuskogen, som likt en svart mur i det gråa töcknet reste sig på andra sidan Säfsjövikens isgolf, förmärktes dock en svagt opalfärgad strimma mellan topparne, den sena vinterdagens första förebåd. Uppe på herrgården lyste det redan genom de tre stora köksfönstren; inga gardiner skymde utsikten, så att långt ned i stora alléen kunde man se elden flamma i spiseln. Från den ena flygelbyggnaden kom just gamle Jakob, gårdsdrängen, lunkande med yxan öfver axeln för att, ännu knappast mornad, bege sig till vedbacken, då mamsell Ulrika steg ut på stora förstutrappan och lyssnade ned åt går- den. Hon hörde Jakobs stöflar knarra öfver den frusna snön. Då kom hon ned. Kappan hade hon på och de väldiga fårskinnsbottinerna, och en tjock schal var lindad om hals och hufvud. »Är det du, Jakob? Det var just bra, att du har yxan med. Följ mig till gran- backen, se vi ut en julgran.» »En julgran» —- gamle Jakob hade så när släppt yxan i förvåning— » hvad säger mam- sell, skall det bli julgran på Säfsjö i år!» »Jo, det skall det bli», svarade mamsell Ulrika bestämdt; »kom nu bara!» Jakob trafvade efter. I fyrtio långa år hade han lydt mamsell Ulrikas kommando, och han hörde nog på tonen, när det var allvar med. Men underliga tankar väcktes under hans gråslitna mössa. En julgran — herre Gud, sedan »gamla baron» dog och den »söta fröken Elsie» med sådan jämmer kom ur huset — det var femton långa år sedan dess — hade där icke varit tal eller tanke på någon julgran vid Säfsjö gård. Unga baron tålde intet julfirande, han; allt skulle gå på hvardagsvis, och butter och tvär som alla andra dagar om året gick han om- kring på själfva Kristi heliga dag. Annat var det i forna dagar — hvad han mindes det väl! Då körde julen upp till trappan med festlig helsning och bjällrors klang, och hela huset var rustadt att värdigt ta emot den välkomne gästen. Gamle baron tog de små, baron Knut och fröken Elsie, en vid hvardera handen, och Jakob med sin stora yxa hemtades från vedbacken. Det gällde att se ut en syskongran, en riktigt vacker syskongran med två stammar från en rot åt de kära barnen, en stam åt dem hvar; och Jakob hade under hela året förut gjort sina rekognoseringar för den viktiga stunden,