Idun: 1890

1890 I DU N 673 jd • Hvad den där klädningen satt illa! Håret hade hon heller inte fått bra, och hon var varm och upphettad i ansiktet, som om hon stått framför spiseln och Jagat mat. Åh, hvad hon såg tarflig ut! Skulle han känna igen henne? Salongsdörren slogs upp. Fadern steg på, och de andra efter. Där var han! Jo, han kände igen henne! Hon glömde all förlägen- het och förtret, medan han helt varmt höll hennes hand och tackade för sist. Men länge fick han icke hälla den, ty där räcktes upp en tredje liten hand emellan dem. Det var Signe, som hade brädtom med att göra ifrån sig sina hels- ningsbestyr. Hon kunde inte vänta. Docenten gaf hen- ne ett handslag och såg sig en smula för- vånad omkring. Han hade tydligen icke haft en aning om, hur många systrar och bröder Hedvig hade. »Nå, detvarsnällt,» sade han, »det var riktigt snällt, att ni tog era syskon med. » Trodde han, det var hon, som tagit dem med ? Hedvig kände, att hon blef allt rödare och röda- re, och var glad, när fru Wennmark drog henne bort att dricka te. Där stodo bara ett halft dussin kop- par på bordet, men jungfrun kom strax in med flere par. Bar- nen ordnades på sina stolar, och sedan de slutat teet, försökte dottern i huset att roa dem med lekar i salen, medan de fullvuxna spredo sig i de andra rummen, antingen för att spela eller konversera. Alla människor voro vänliga och artiga mot Hedvig, men hon kunde inte hjälpa, att hon kän- de sig förlägen och främmande i kväll och mest för Anton Wennberg. Detgick inte för dem att prata som förut. Men så fingo de inte heller vara i fred. Just när de höllo på att tala om den blif- vande vårfesten i Upsala, kom Märta och ställde sig att hänga på Hedvig med armen öfver hennes axel och höra på med den mest spända och obehagliga uppmärksamhet. Och så var det omöjligt att hålla tillsammans sina tankar och vara intressant, när man jämt skulle tänka på småbarnen ute i salen. De- ras mor var död sedan flere år, och Hedvig visste mer än väl, att alla deras brister i sätt, klädsel och uppförande voro stora sy- sters fel, som inte uppfostrade dem bättre. »Kom ska vi leka en rolig sittlek! Ni få lof att vara med allihop,» sade fröken Wenn- mark i salongsdörren med Signe i ena han- den och Sven i den andra. Efter ett allmänt uppbrott placerade man sig på stolarna, som barnen ställt upp i en väldig ring ute i salen, och leken begynte. Bäst det var, observerade Hedvig, att en af damerna drog på munnen, under det hon en- vist betraktade Gustafs långa ben. Och hvad var det nu också, som slank kring hans dinglande fötter. Hon flyttade sig in- till honom för att se bättre. Det var nå- got slags papper, som hängde ut mellan snörena på skorna. På den ena sidan var det hvitt, på den andra blankt svart. Hon böjde sig ned och drog i det. »Hvad ä’ det där, Gustaf?» Gustaf försökte se ogenerad ut, ryckte undan fotterna, göm- de dem så godt sig göra lät bakom stols- benen och låtsade, som om han ingen- ting hört. »Hvarä’plösarna?» Intet svar. »Hör du inte? Hvar har du gjort af plösarna?» Hon hviskade,men det hade blifvit tyst i rummet, och alla lyssnade. Gustaf tug- gade på näsduken och sågnedpå golfvet. »Jo, ser du, min fällknif ville inte rik- tigt gå igen och, och . . . och då gjor- de den så illa fic- korna . .. och ...» »Hvar ä,’plösarna, frågar jag?» »Och ser du, där- för så ... så skulle jag göra den till slid- knif. » »Slidknif .. .?» »Men jag hade in- tet läder till slidan, och då tog jag ... för ser du, om man bara snör ihop skorna riktigt bra och har riktigt mörka strum- por, så behöfver man inga plösar. Ville Malm har aldrig någ- ra han.» Gustaf tittade ned på sina marinblå ben. Om de bara varit litet mörkare, hade han aldrig behöft några opålitliga svarta pappers- plösar, som åka undan. Det fnissades rundt omkring. Hedvig visste icke, om det var syskonen eller värdfolket, men hon var säker på, att ingen kunde för- stå, hur det kunde gå till, att sönerna i ett ordentligt hus begagnade svarta pappersplösar i skodonen. Sedan hon varit ute med Gustaf i ett an- nat rum och efter förhållandena satt hans Än måste hon springa upp för att öfver- tala Gustaf att skona bordsfötterna eller be Märta låta bli att skrufva sig mot gardinerna eller hindra Sven från att visa sin skicklighet i att spela Gubben Noach på flygeln. Och hvar femte minut kom Signe till henne, såg upp med ett par strålande ögon och le- ende mun, sade tyst, att hon ville tala med henne, och drog henne bort i något hörn, där hon stod och hviskade, frågade och pe- kade på allt möjligt, som om hon aldrig förr i sitt lif sett en finare salong. Anton Wennberg var också stelare och tystare än annars. Hedvig tyckte, att hans ögon följde henne med ett underligt uttryck. Han hade nog gjort sig en helt annan före- ställning om henne i hvardagslag. Det var hon säker på. Hon var inte till sin fördel i kväll, det kände hon, och om han förut haft något intresse för henne, så försvann det nu, utan att hon kunde göra något för att hålla honom fast vid sig. Hon var ta- fatt, dum, otreflig och tarflig i kväll och kunde inte vara annorlunda. Åh, hon ön- skade sig långt därifrån!